Med anledning av det infinner sig frågan om socialtjänsten låter barnets behov vara vägledande och barnets bästa i centrum?
Mikael Sundesten, politisk sekreterare för Socialdemokraterna i riksdagens socialutskott, skriver i ett mejl att det är högst rimligt att barn ges möjlighet till kontakt med sina primära anknytningspersoner, det vill säga de vuxna som barnet har vuxit upp hos under sina första levnadsår. Allt under förutsättning att barnet inte far illa av en sådan kontakt. Alla övriga riksdagspartier har bekräftat, antingen lokalt eller på riksplanet, att de har samma uppfattning i frågan.
Sundestens åsikt delas även av socionom Otto Rimås som anser att det är nödvändigt för ett barn att efter en separation ha kontakt med sina anknytningspersoner för att om möjligt undvika framtida problem. Rimås menar att ett det är skadligt att utelämna barnet till sina egna fantasibilder om vad som har hänt och sin odefinierbara upplevelse av fasa över att anknytningspersonerna är borta.
Rimås framhåller att mötena med anknytningspersonerna är viktiga för de motverkar den övergivenhetsupplevelse som från separationsögonblicket, och under resten av livet, kommer att prägla barnets känsloliv.
Politikerna är eniga om att barn om möjligt ska beredas kontakt med sina anknytningspersoner. Sakkunniga anser till och med att kontakten är en förutsättning för att ett barn ska kunna bearbeta det faktum att det inte längre bor med sina anknytningspersoner.
Föräldrabalken är även den mycket tydlig när det gäller ett barns rätt till umgänge med särskilt närstående personer. Lagstiftaren säger att vårdnadshavaren har ett ansvar för att så sker. Om vårdnadshavaren inte tar sitt ansvar kan socialnämnden verka för att ett umgänge kommer till stånd genom att lyfta frågan till domstol, något som enligt förarbetet till lagen inte bara kan utan bör göras.
Barnkonventionen blir lag efter nyår och ger barn långtgående rättigheter att bli hörda och få säga sin mening i frågor som rör dem. Redan nu ska dock konventionen vara vägledande när det gäller socialtjänstens förhållningssätt gentemot barn.
Med vilken rätt kan då en socialtjänst besluta att inte verka för umgänge med de viktigaste och närmaste personerna i ett barns liv, om dessa av myndigheter konstaterats som välfungerande och goda samhällsmedborgare?
Är det att sätta barnets bästa i centrum att neka barnet kontakt med sina anknytningspersoner?