Barnrikehusens politiska historia: Gustav Möller (S) 1884–1970 Bland annat socialminister i perioder mellan 1924–1951. Han kom från ett fattigt arbetarhem och drabbades först av faderns död och senare även moderns tidiga död.
Med nit och flit samt även lite tur kunde han studera vid Malmö högre handelsgymnasium. Sedermera hamnade han i rikspolitiken och blev minister och en kraft i det nya arbetarstyret 1932. Hans namn är förknippat med reformer som semesterlag, folktandvård, allmänna barnbidrag, allmän folkpension, obligatorisk sjukförsäkring och en social bostadspolitik där vi kan finna barnrikehusen. Folkhemmet tillkomst har börjat.
Barnrikehusens ekonomi: Barnrikehusen byggdes i form av egna hem eller lägenheter till barnrika familjer med låga inkomster. Egnahemstypen fick sin ersättning till ränta och amortering reducerad med en summa för varje enskilt barn. Hade man fyra eller flera barn reducerades kostnaden till noll för att sedan stiga allt eftersom barnen lämnade hemmet. Kommunen byggde lägenheterna men staten betalade dessa. Samma princip gällde även för lägenheter, alltså hyresnivån bestämdes av antalet barn.
Barnrikehusens utförande: I barnrikehus av lägenhetstyp installerades WC, badrum och dusch eller badkar samt tvättho. Varmt och kallt vatten både i badrum och kök. På 40-talet var det vanligt att folk ville komma in och titta på WC och hela badrummet. Lägenheterna har vattenburen värme och värmepanna fanns i 27:an fram till att fjärrvärme ersatt det gamla värmesystemet. Värmepannan eldades med kol och ved, 25:an och 29:an försågs med värme genom kulvertar. Under åren har en modern tvättstuga byggts i 25:ans källare. I de tre husen finns två rejäla förråd per lägenhet. Alla husen 25–31 har skyddsrum och en tvåa och en trea i bägge planen. Höjden mellan golv och tak är 257 cm. Vardagsrummets golv har stavparkett av ek. Takbeklädnaden spännpapp utan synlig skarv. Byggnadernas smala utförande gör att det finns fönster i tre väderstreck, vilket är unikt.
Byggnadsminne: Djupviksgatans tre barnrikehus är de enda barnrikehus, med lägenheter som finns kvar i länet. Jag har kontaktat alla 14 kommunerna i Norrbotten för att få dessa uppgifter. Det betyder, enligt min mening, att ett stort ansvar faller på Piteås kommunfullmäktige, att besluta om någon form av byggnadsminnesförklaring för dessa 75 år gamla värdefulla byggnader. Även Djupviksgatan, där en stor del av byggnaderna är från 30-, 40- och 50-talet, skulle tappa sin särprägel och harmoni om barnrikehusen skulle ersättas av en ny stor byggnad. Om kommunen tillåter rivning är det ansvarslöst mot minnet av den sociala bostadspolitiken från 30- och 40-talet. Ett stort tomrum i den sociala bostadspolitikens historia skulle uppstå.
Utan historia förstår man inte nuet, ej heller framtiden.