Besöksförbudet var en nödvändighet 1 april på grund av farlig samhällssmitta och för att skydda våra riskgrupper. Men ändå ökade smittan på våra äldreboenden och anhöriga har fått bära ”stämpeln” smittspridare. De flesta av våra medlemmar är själva riskgrupper och har suttit i karantän/isolering i drygt fem månader.
Besöksförbudet har förlängts i omgångar och detta har skapat oro, ångest, matvägran och depressioner bland riskgrupperna, våra medlemmar och de demenssjuka i samhället.
Därför välkomnar vi nu att det generella besöksförbudet hävs 1 oktober.
Då regering och Folkhälsomyndighet gav kommunerna direktiv att själva sätta upp riktlinjer för besöksförbuden kom detta att tolkas helt olika i landet. Vissa har varit tillmötesgående och skapat ”säkra” möten medan andra, alltför många bara skapat mer problem och inte ens tillåtit möten utomhus.
Via förbundets telefonrådgivning har vi fått höra konstiga berättelser från anhöriga om hur man börjat använda besöksförbudet för att slippa insyn från anhöriga och hur onödig oro på så sätt kunnat uppstå.
En anhörig har till exempel berättat om hur hon fick vinka till sin mamma på balkongen och då såg att hon var blåslagen i ansiktet. När hon ringde boendet hävdade man sekretess och hon fick inte veta vad som hänt.
Vi har respekt för viruset och vill skydda våra äldre och våra riskgrupper men vi måste också respektera människan och familjerna. Isolering utan framtidshopp och livlina dör människor av till slut.
Demensförbundet tillika läkare, jurister med flera har länge ansett att man nått vägs ände och det är dags att politikerna och Folkhälsomyndigheten lyssnar och tar till sig av anhörigas berättelser. Vi går emot en höst och vinter och det innebär att möten utomhus blir svårare, därför är beslutet att häva besöksförbudet så viktigt.
Demensförbundet välkomnar nu att besöksförbudet inom äldreomsorgen hövs, men kräver också att verksamheterna tillhandahåller handskar, munskydd och handsprit. Det handlar om rätten till ett värdigt liv och allas mänskliga rättigheter.
Jag citerar Barbro Westerholm: "För årsrika människor på boendena är det livskvaliteten som är viktig, inte livslängden".