I ena änden av landet går Jasmin Bergman på ett event med Ung cancer, där hon blev medlem när hennes mamma drabbades av cancer. På eventet träffar hon en tjej från Alingsås som hon genast blir god vän med och som hon bestämmer sig för att hälsa på.
I andra änden av landet har Lukas Örtblad besök av sin mamma och styvpappa. När de ska bila hem från Piteå till Alingsås frågar de om han vill följa med för att umgås med sina syskon.
Det är så de träffas, Jasmin och Lukas, sommaren 2015.
.
– Jag fastnade för Lukas direkt och ju mer vi pratade desto mer klickade vi. När jag kramade om honom kändes det lite för bra, ett lugn jag aldrig känt förut sänkte sig över mig. Men mitt liv var rörigt och jag var inte ute efter ett förhållande, säger Jasmin.
Även Lukas kände att det fanns något speciellt mellan dem.
– Men med tanke på min situation var jag inte ute efter en relation, det fanns inte på kartan. Jag var fullt upptagen med att hålla mig levande.
Lukas har nämligen sköldkörtelcancer. De första röntgenbilderna visade också att tumören hade växt genom luftstrupen där luften enbart hade en tre millimeter bred öppning att passera genom. Han hade också metastaser i båda lungorna.
.
Allt började hösten 2013 när Lukas precis hade flyttat till Piteå.
– Mitt liv var ganska stökigt och jag behövde ett miljöombyte. Därför hade jag bestämt mig för att börja om på ny kula. Att jag hamnade just här var en slump. Jag kände ingen och hade inte ens sett lägenheten. Det var en ren chansning att flytta hit, men jag fick jobb i skogen och trivdes jättebra.
Det var också på jobbet som de första symptomen kom.
– Först fick jag diagnosen ansträngningsastma, men efter att ha kollapsat på jobbet fick jag så småningom det slutgiltiga beskedet.
Lukas skickades med ambulansflyg till Uppsala för att opereras.
– Jag skulle också få cellgifter för att försöka trycka tillbaka sjukdomen. Det var liksom bara att knapra i sig det, men det var svårt att berätta för min familj och mina vänner. Hur berättar man ens en sådan grej?
.
Efter det följde en lång period med cellgifter.
– Jag hade hört att det skulle vara tufft, men kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara helvetet på jorden. Allt i kroppen brakade ihop och efter femton månader med behandlingar kände jag att jag inte ville mer.
Lukas säger att han då hade accepterat sin situation.
– Jag kunde inte göra något åt min sjukdom och jag visste att jag hade kort tid kvar att leva. Jag bokade tid med en präst för att planera min begravning – men mitt i allt det träffade jag Jasmin och allt blev annorlunda. Att få så många månader med henne som möjligt blev det viktigaste för mig.
Därför bestämde sig Lukas för att genomgå cellgiftsbehandlingar så länge hans kropp orkar.
– När det inte går mer får det vara bra. Jag vill avsluta livet på ett värdigt sätt, säger han.
.
Jasmin säger att deras relation blev speciell redan från början.
– Jag visste redan då att Lukas tid är begränsad och när man lever med sjukdom på det sättet finns ingen tid för lögner eller tjafs. När vi var isär funderade jag mycket på vår relation och om det var värt det, men mitt inre svarade hela tiden att det var det. Jag ville vara med Lukas och hade längtat efter att få uppleva den här sortens kärlek. Det vi kände var för äkta för att väljas bort. Vi bestämde oss för att ta vara på tiden vi får med varandra.
.
I går firade paret sin första bröllopsdag. Den 15 februari förra året gifte de sig nämligen på Naturhistoriska museet i Stockholm, där de hade en av sina första dejter.
Eftersom det inte fanns tid att spara pengar till ett bröllop längre fram startade deras vänner en insamling för att finansiera det.
– De fixade med nästan allt. Vi behövde bara ta de stora besluten och fokusera på att Lukas skulle vara så frisk som möjligt, säger Jasmin.
Bröllopet delades upp i två delar. Vigseln ägde rum en dag och festen en annan, för att Lukas skulle orka med båda.
– Ett av mina starkaste minnen är när vi skulle gå in till vigseln. När jag tog Lukas hand skakade den, säger Jasmin.
– Jag var så full av känslor och efter tre steg kom tårarna, fyller Lukas i.
Ett gruppfoto från den efterföljande festen är en bild de ofta tittar på.
– Det var helt fantastiskt hur folk ställde upp och det kändes speciellt att alla vänner hade tagit sig tid att komma och klätt sig fint för vår skull. Vi är evigt tacksamma, säger Jasmin.
.
De säger båda att bröllopet var ljuspunkten på ett annars tufft år.
Lukas pendlade mellan sjukhusvistelser och återhämtning hemma. Totalt opererades han sex gånger, bara ifjol.
– Problemet är att det täpper igen i luftstrupen så att jag får svårt att andas. Dessutom har alla operationer gjort att jag har mycket ärrvävnad som ger mig problem. När det är som värst får jag hjärtklappning av att gå till köket och göra en macka. Det ger mig mycket ångest att känna mig så låst och att inte orka göra någonting. Det är obehagligt när det väser när jag andas och på nätterna kan jag få andningsuppehåll.
Skillnaden efter en operation är stor, men tyvärr håller effekten bara i sig mellan två och fyra veckor.
– Dessutom är narkosen i sig en risk. Och ju mer man håller på desto skörare blir området och risken för blödning ökar, säger Jasmin som brukar stanna hemma när Lukas ska opereras.
– Det är svårt att vara hemma såklart, men på sjukhuset kan jag känna mig otillräcklig och ibland är det svårt att lösa allt rent praktiskt. När jag är hemma är det lite lättare att distrahera sig – men det är klart att jag vet att det kan gå åt helvete på riktigt, varje gång.
.
Lukas säger att han många gånger önskar att han och Jasmin hade vanliga vardagsproblem.
– Det skulle vara skönt att kunna bråka om smutsiga strumpor på golvet eller disk på köksbänken, men för oss är sådana saker inget problem. Våra problem handlar om jag överlever nästa ingrepp.
– Det är jobbigt att veta att det finns ett tydligt slut, men vi är överrens om hur det ska vara och även om jag inte vill acceptera det vet jag att jag kommer att måsta släppa taget någon gång, säger Jasmin.
.
Framtiden är svår att prata om.
– Det är klart att vi vill planera för framtiden, men det går inte. Vi vet inte ens om jag orkar göra något i morgon, säger Lukas.
– Fast tack vare det har vi blivit duktiga på att göra spontana saker. Vi försöker fånga stunderna när Lukas orkar. Vi kan göra frukost och gå på dejt i skogen, eller så går vi på bio eller på hundkafé, säger Jasmin.
– Vi har blåst såpbubblor och fotat när det är riktigt kallt ute. En gång tog vi med yoghurt och mackor och satte oss på en parkbänk mitt i natten när det regnade. Det behöver inte vara avancerat för att vara minnesvärt, säger Lukas.