Mitt livs fyra senaste broar

Liza Nilsson speglar hur hennes liv förändrats på sistone genom fyra olika broar.

15 juni 2019 06:00

27 maj. Tranebergsbron, Stockholm.

Nedanför ligger småbåtarna i sina hamnar och vaggar i morgonsolen. Jag vaggar i tunnelbanevagnen ovanför. Mälaren glittrar. Jag har åkt över det här vattnet så många gånger – till och från kontoret i fem år. Gör en snabb överslagsräkning och kommer fram till att det borde vara närmare tretusen.

Tretusenett, säger jag tyst för mig själv och tänker att det här kanske är sista gången. Bakom mig ligger en tom flyttstädad lägenhet, i fickan mina lägenhetsnycklar – redo för överlämning till någon annan. Bredvid mig står resväskan. Tretusenett, och aldrig mer.

.

27 maj. Högakustenbron, Härnösand.

Tåget åker aldrig över den, men jag ser den på håll. Det monumentala bygget – porten i stål och betong som välkomnar en till landets norra halva. Det pirrar så jävla mycket i min mage.

Jag är glad att jag åker tåg och har närmare sju timmar på mig att processa det faktum att jag nu inte längre bor i Stockholm – att jag är tillbaka på rätt sida om Högakustenbron. Folkbokförd, tamefan.

.

6 juni. Burmabron, Moskosel.

Klockan är snart tio på kvällen och nedanför mig forsar Piteälven. Hur något kan vara så lugnt och vansinnigt på samma gång, det är en gåta som förblir inlandsälvarnas. En bit bort står morfars gamla Volvo 740 och kyler ner sig.

Jag har åkt längs trollforsarnas grusvägar hela kvällen och underlaget på vägarna är ju lite vad det är i Norrbottens inland. Jag kan ha slirat lite på kopplingen här och där, men tänker att en Volvo 740 överlever det mesta. Andas in luften. Jag har flyttat hem nu. Volvon överlevde grusvägarna. Jag överlevde fem år i Stockholm och tretusenett färder över Tranebergsbron.

.

8 juni. Kyrkbron, Umeå.

Vattnet här är betydligt lugnare än det som far i Piteälven. Klockan är över midnatt och himlen är ljust orange. Västerbotten är också hemma för mig nu. En lägenhet här – varvat med den lilla stugan i Norrbotten, inte så långt från Burmabron utanför Moskosel. Solen går ner över Väven, Bildmuseet och Scandic Plaza.

Det är examenskväll och jag blir förbicyklad av ett gäng som, baserat på alkoholnivå och allmän stämning, verkar ha avslutat sina studier idag. Nu ska det börja något nytt. För dom, för mig.

.

Så många broar. Så mycket vatten under dem. Det rinner nytt och allt börjar om igen. Fem år i Stockholm är över och jag är hemma.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Liza Nilsson