”Jularna på barnhemmet var underbara”

På barnhemmet i Lettland var jularna fyllda med god mat, paket under granen och tomten på besök. Men tiden i de sju fosterfamiljerna beskriver Anna Pugacova som helvetet på jorden med svält och misshandel som vardag. I dag har hon slutit fred med sitt förflutna och firar jul som hon själv vill.

22 december 2018 06:00

Anna Pugacova har precis firat sin 30-årsdag med en generös fest i hemstaden Luleå, där hon bor med sambo och två bonusbarn.

Det är nu sju år sedan Anna flyttade till Sverige från Lettland och resan från ett liv i fattigdom till en helt annan tillvaro på andra sidan Östersjön har inspirerat henne till att skriva ner sin barndomshistoria.

I februari släpper Anna sin självbiografi.

– Om jag bott kvar i Lettland är risken stor att jag fastnat i missbruk och blivit hemlös. Med min historia vill jag visa att man kan skapa ett bra liv trots dåliga förutsättningar och jag hoppas kunna förmedla kraft och inspiration till andra. Jag vill inte att man ska tycka synd om mig, men om min berättelse kan förändra en annan människas liv till det bättre är det värt den risken.

Själv säger Anna att hon har få minnen från sin barndom.

Men en händelse minns hon tydligt.

– Jag har en bild av att det en sommardag körde in en grön och vit buss på gården. En kvinna klev ut och sa att jag och en av mina systrar skulle sätta oss i bussen och vänta. Vi gjorde det och sedan den dagen har jag knappt sett mina biologiska föräldrar.

En av de få sakerna hon har kvar från sin barndom är ett fotografi. Annas syskon sitter i pappans knä, det står flaskor med alkohol på bordet och hennes pappa tittar in i kameran med ett blåöga.

Anna säger att hon inte vet vad hon varit med om som liten, eller exakt varför hon omhändertogs från sin familj, men att hon tror att det var mycket alkohol och fester.

– I dag bor pappa i ett litet hus, fast här i Sverige skulle vi inte kalla det för hus, det är mer som en vedbod. Han skriver till mig ibland, senast för två månader sedan skickade han ett brev och bad om pengar.

.

Sin mamma har Anna längtat efter sedan hon skildes från henne som treåring.

– Jag har fantiserat om att vi skulle träffas och att hon skulle säga att allt var ett misstag. Jag har önskat att få uppleva den villkorslösa kärleken en gång i livet.

För några år sedan fick Anna möjlighet att träffa sin mamma. Anna reste till Lettland för att vara med när hennes 33-åriga syster begravdes.

– När jag äntligen träffade mamma sa hon bara ”tjena” och ingenting mer. Hon frågade inte hur jag hade det, vad jag gjorde eller något annat. Hon var inte intresserad.

Anna är inte säker, men tror att hon har mellan tio och tretton syskon. Några känner hon bra, medan någon sitter i fängelse för våldtäkt och mord.

Och en syster har hon alltså varit med att begrava.

.

Barnhemmet som Anna kom till när hon var tre år var nybyggt och hade precis öppnat.

– Jag minns att vi var smutsiga och hade löss, så de klippte av oss håret. Men tiden på barnhemmet var underbar. Vi fick fyra måltider om dagen, firade högtider och födelsedagar och fick gå i skolan. Personalen brydde sig verkligen om oss.

Hemma i huset har Anna kvar ett lakan från åren på barnhemmet. Det är märkt med siffran åtta, liksom hennes kläder, pyjamas och sängkläder.

– Jag var så stolt för den där åttan, eftersom jag var född den 8 december 1988. Det är fortfarande min favoritsiffra.

.

Anna minns barnhemsjular med klädd gran, jultomten som kom på besök och inslagna paket från företag som skänkt saker.

– Folk tror automatiskt att man har en dålig barndom om man har växt upp på ett barnhem. För mig var det inte alls så, åren mellan jag var tre och nio var en glädjefull tid. För mig började helvetet när jag blev placerad i fosterfamilj.

Anna berättar att hon åkte fram och tillbaka mellan olika fosterhem och barnhemmet. Totalt har hon bott i sju familjer som fosterbarn.

– Ofta tyckte inte familjerna att det fungerade, trots att de fick betalt, och då skickades man tillbaka. Det kändes som en ”människomarknad” och jag blev bland annat kallad djävulsbarn och idiot av en kvinna. Jag blev slagen om jag tog för mycket diskmedel och jag var så rädd för henne. Vi firade aldrig födelsedagar, jul eller något annat. Vi hade knappt någon mat och jag blev misshandlad både ­fysiskt och psykiskt.

I skolan blev Anna mobbad för sin vikt, för att hon alltid bar samma kläder och för att hon kom från en familj som hade det dåligt ställt.

– De problem som jag möter i dag känns som ingenting i jämförelse eftersom det värsta redan har hänt mig. Många gånger kände jag att jag inte ville leva och att ingen skulle sakna mig om jag försvann. Jag fick alltid höra att jag var värdelös. Inte ens mina egna föräldrar älskade mig.

.

När Anna fyllde 18 år blev hon tvungen att lämna det sista fosterhemmet.

– En dag när jag kom hem från skolan berättade de att de skulle få ett till biologiskt barn och därför fanns det inte längre någon plats för mig.

Via kommunen fick Anna en lägenhet.

– Ett rum med betonggolv och betongväggar utan värme och rent vatten – men med många kackerlackor. Det fanns varken kylskåp, spis eller möbler, utan bara en madrass på golvet. Jag bodde i samma hus som alkoholister och narkomaner. Nu i efterhand tror jag att allt jag har varit med om gör att jag verkligen kan uppskatta och se det fina i små saker, det är därför jag kallar mig lycko­expert i mitt jobb.

Anna drömde om att bli professionell dansare men hade inte ens råd att äta sig mätt. Via en organisation sökte hon ett stipendium för att kunna studera vidare.

– Men deras motkrav var att jag skulle läsa till lärare. Eftersom jag inte hade något att falla tillbaka på gick jag in i studierna helhjärtat och jag älskade att plugga. Rädslan för att bli som min biologiska familj blev min drivkraft. Jag ville ha ett annat liv.

Via Odd fellow fick Anna kontakt med en familj i Luleå. När hennes fyra år på högskola närmade sig sitt slut frågade de om hon inte ville flytta till Sverige.

– Direkt när jag tagit min examen packade jag väskan och reste. Det var tufft från början, jag hade inget naturligt nätverk och hade svårt att ta emot hjälp. Samtidigt visste jag att jag skulle få ett bättre liv i Sverige än jag någonsin skulle kunna få i Lettland. Här fanns värme, rent vatten och mat till att börja med.

.

När Anna kom till Sverige var hon 22 år.

Sju år senare har hon hunnit bo i Gällivare under en period. Där kombinerade hon yrket som lärare med egna företaget Annas naturliga, där hon bakade chokladbollar, tårtor och andra godsaker på naturliga råvaror.

Hon hann också gifta sig – och skilja sig.

– Ända sedan tonåren har jag sökt mig till destruktiva relationer med våld och manipulation som inslag. Jag hade ju inte sett något annat och trodde att man skulle skrika och bråka och trycka ner varandra. Min största rädsla var att bli ensam. Jag har aldrig haft någon att luta mig mot och det har jag längtat så enormt efter och trott att jag skulle uppnå via mina relationer.

I dag driver Anna sitt företag från ett kontor vid hamnen i Luleå. Företaget startade hon tillsammans med sin exman, som fortfarande sitter i styrelsen.

– När vi träffades var jag glad och sprudlande på ytan men inuti var jag så liten och osäker. Han lärde mig att jag är värdefull och för det är jag evigt tacksam. Men det är ett stort ansvar att lägga på en annan människa, att ens partner ska läka en. Därför var det nödvändigt för mig att skilja mig från honom och det är både det värsta och bästa jag har gjort.

.

Efter barndomens svältperioder hade Anna svårt att förhålla sig till maten, och trots att hon åt hälsosamt och tränade mådde hon dåligt inuti.

– Det var då jag insåg att det är hur man tänker om sig själv som är den avgörande faktorn. Hur mycket nyttigt jag än åt hade jag ingen bra grund att stå på. Tillslut var jag tvungen att gå baklänges och göra upp med mitt förflutna för att kunna gå framåt. När jag insåg att mina föräldrar och fosterföräldrar gjorde så gott de kunde just där och då gav det mig möjlighet att släppa och förlåta. Det har gett mig en stark känsla av frihet.

Anna säger att det är hennes nyfikenhet och vilja att lära sig nya saker som räddat henne.

Genom åren har hon spenderat mycket tid och pengar på personlig utveckling, självhjälp, coachning och fysisk och mental utveckling. Hon har gått kurser i ett antal länder och jobbat med arbetsmiljöfrågor, stresshantering, ledarskap, personlig utveckling och hälsa.

Frågor som går hand i hand med hennes egen utveckling och livsresa.

.

När hon låser kontoret och går ut i decembereftermiddagen möts hon av sambo och två bonusbarn i hemmet på Berg­näset.

– Jag är tacksam för att få ta del av familjelivet. Förra julen firade jag med min sambo och hans familj och det kändes fint att höra till någon. Samtidigt vet jag från mina år i olika fosterhem att bara för att man bor i en familj och det ser bra ut på bild är det ingen garanti för lycka. Älska varandra inte bara utåt och på sociala medier, utan även inom hemmets väggar.

Anna Pugacova

Ålder: 30 år.

Familj: Sambo och två bonusbarn.

Gör: Driver egna företaget Lyckoexperten, där hon träffar både privatpersoner och företag för coachingsamtal.

Aktuell: Med självbiografi i februari. Ska turnera runt och föreläsa om boken.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa