I provisoriska kontorsmoduler har Amanda Koss inlett sin första tid på Northvolt.
Vi träffar Amanda Koss i en av de kontorsmoduler som Northvolt byggt upp strax innanför grindarna på industriområdet i Bergsbyn, hennes arbetsplats sedan september 2020. Genom ett fönster skymtar de grå fabriksbyggnaderna som ser ut som byggsatsmodeller.
Det är ruschigt vid sidan om oss. Slammer, samtal på engelska och folk med hjälmar och varseljackor kommer och går.
– Visst ska det bli skönt när våra riktiga kontor är byggda. Men jag tycker om stöket också. Det är "fabriken först" som gäller. Det skapar en känsla av teamwork, säger hon.
Amanda Koss på Northvolts fabriksområde.
Amanda Koss jobbar som koordinator inom "onboarding", introduktion av nyanställda. En omfattande verksamhet, när man som Northvolt startar från noll.
– Det har hänt så mycket. I början var det överväldigande. Samtidigt är det en otroligt cool resa att få vara med på, en del av en förändring för hela världen. Så tror jag nästan alla känner på Northvolt, och då växer man med det.
Amanda Koss och Andreas Koss träffades i Uppsala. De flyttade till Skellefteå när Amanda fick jobb på Northvolt.
28-åringen växte upp i Ersmark, och flög söderut efter gymnasiet. Hon studerade på musikalfolkhögskola i Kramfors och i Skåne, jobbade en sväng i Göteborg och sedan mer plugg i Uppsala, där hon också träffade sin man Andreas Koss, som är uppvuxen på Höga kusten.
– Sedan stod vi där efter utbildningen. Vi hade köpoäng i Stockholm och i Göteborg, men frågade oss: vad är det viktiga? Vi ville ha nära till havet, fjällen och familjen. Vi valde Umeå. Mitt emellan bådas familjer. Det blev ett liv där vi flängde varje helg fram och tillbaka. Så när den här jobbmöjligheten dök upp så kände vi bara att "nu kör vi".
Andreas Koss jobbar med projektledning inom IT, och hade inga problem att få förflyttning. Efter två månaders pendling fick paret en lägenhet i Kåge.
"Det har hänt så mycket. I början var det helt överväldigande", säger Amanda Koss.
– Det tar oss sju minuter att cykla till havet. Vi har tillgång till båt och har ett liv med bättre balans som vi båda uppskattar. Nu har vi också köpt en tomt i Kåge, där vi ska bygga vårt hus.
Utöver det, vad uppskattar du mest jämfört med livet söderut?
– Kontakten över generationsgränserna. Jag är fostrad i kyrkan och är van att ha många personer i den närmaste kretsen. Jag dansar också salsa, och hoppas att vi ska bli ännu fler i gruppen.
Utvecklingen gör Skellefteå till en rikare stad, anser Amanda Koss.
Vad kan du sakna?
– I Göteborg hade vi en stark gemenskap i kyrkan bland unga vuxna. Jag hoppas finna eller skapa den gemenskapen här också. Något jag tidigare saknat i Skellefteå, och som jag värdesatt i andra städer, är ett brokigare kulturliv än svensk "mainstream". Nu, med alla som flyttar in, så förändras stan. Jag har till exempel en kollega från England som flyttar till Kåge. Vi blir nästan grannar. Allt det här gör Skellefteå lite rikare, säger Amanda Koss.
Hemvändaren Amanda och hennes man Andreas Koss har hittat sin drömtillvaro i Skellefteå.
SCB:s befolkningsstatistik visar att Skellefteås befolkning ökade med ungefär 500 personer förra året. Inflyttningen kan vara en del i en större, internationell trend. Det pekar den undersökning som ingenjörsföretaget AFRY presenterade i höstas på. Den visar att unga vuxna i högre grad väljer bort miljonstäder för mindre samhällen. Arbete, bostäder och hållbarhet är viktiga faktorer.
Storleken på staden var också avgörande när trebarnsfamiljen Martikainen-Jones för drygt fyra år sedan bestämde sig för att slå ned bopålarna i Gällivare.
– Vi ville ha en trygg miljö för barnen och då kändes en mindre stad som det bästa alternativet, säger Anu Martikainen.
I en villa med Tallbackaskolan runt knuten bor Tristan Jones och Anu Martikainen med barnen Verna, Sylvia och Inka.
Hon och hennes man Tristan Jones och döttrarna Verna, Inka och Sylvia bor med tre katter i en vit och grå villa på Mosebacke i Malmberget med Tallbackaskolan runt knuten.
– Barnen har bara en kort gångväg till skolan. Det är så praktiskt, säger Anu Martikainen.
– Vi har trivts från första stund. Trevliga grannar, och naturen är fantastisk. Det finns också så mycket för barnen att göra, vilket var lite överraskande för mig. Teater, sport, kulturskolan, aktiva föreningar. Barnen har hållit på med gymnastik och luftgevärsskytte. Sedan är det så klart en fördel om man tycker om vinter och vintersport, säger Tristan Jones.
Inga problem alls?
– När klockan ställdes om till vintertid kändes det som att det blev mörkt tidigt under det första året. Men det går bra nu.
LKAB:s forskningscentrum i Malmberget är en av de arbetsplatser som Tristan Jones använder.
Båda är utbildade gruvingenjörer. Han kommer från Pinconning, Michigan, i USA och hon från Karkkila i södra Finland. De träffades 2006 på University of Missouri i Rolla, bodde tillsammans i USA och arbetade på ett forskningscentrum de sex första åren.
Sedan följde en tid när familjen bodde isär. Anu Martikainen fick jobb i en gruva i Kemi. 2014 fick Tristan jobb vid Luleå tekniska universitet. När båda fick jobb på LKAB 2017 föll bitarna på plats.
– Vi har alltid sagt att vi vill jobba i samma gruva, säger Anu.
Båda arbetar som forskningsingenjörer inom arbetsområdet "huvuddesign gruva", som går ut på att ta fram metoder för en hållbar brytning. Anu med inriktning mot ventilation och Tristan utvecklar malmtransportsystemet under jord.
"Till och med min mamma i Finland följer med i nyheterna. Det känns fint att jobba med något som är viktigt för framtiden", säger Anu Martikainen, som liksom Tristan Jones jobbar på LKAB i Malmberget.
– Vi flyttade hit före LKAB:s omställning, så det var inte huvudanledningen för oss. Men även om inte vi jobbar inom Hybrit så är större delen av LKAB:s verksamhet i dag inriktad mot omställningen, säger Tristan.
– Man märker att många är intresserade. Släkt, vänner, folk man stöter på. Till och med min mamma i Finland följer med i nyheterna. Det känns fint att jobba med något som är viktigt för framtiden, säger Anu.
Etableringen av Hybrit innebär att Gällivare behöver öka sin befolkning med mellan 2000 och 3000 personer under de närmaste fem åren.
"Det finns massor för barnen att göra", säger Tristan Jones, här med dottern Verna.
– Det krävs att kommunen, LKAB och andra företag blir bättre på att samarbeta. Annars finns det risk för förseningar. Men jag tror det ska lösa sig och när vi är klar kommer samhället inte se likadant ut. Det är en häftig tanke.
Gruvbrytningen förändrar även Malmberget på ett skoningslöst sätt.
– Alla som bor här har rätt att vara sorgsna och besvikna. Men med en sådan här stor omställning är det ofrånkomligt med förändringar. I slutändan tror jag det kommer vara något som vi alla kan känna stolthet över, säger Tristan Jones.
Resande i stålindustri. Kanadensiska paret Denis Hennessy och Brenda Hennessy ser fram emot flytten till Boden.
Förändringar är även på gång i Boden, där H2 Green Steel ska bygga en vätgasfabrik och ett stålverk för fossilfri ståltillverkning. För att leda arbetet har företaget värvat kanadensaren Denis Hennessy, 48, som har spetskompetens i att bygga upp stålindustri från noll.
Likt nordamerikaner svävar han inte på målet. Han säger inte "om" utan "när".
– Ett stålverk gör stora saker med ett samhälle. När vi är färdiga kommer Boden ha fler restauranger, hotell, affärer. Det skapar välstånd och förändrar ekonomin hos folket, säger Denis Hennessy.
Hans första uppdrag var att bygga upp en pappersindustri i Iroquois, norra Kanada, i slutet av 1990-talet. Därefter har han även deltagit i uppbyggnaden av två stålverk, ett i Columbus, Mississippi, och ett annat i Osceola, Arkansas. Det sistnämnda tillverkar kravcertifierad stål.
– Det är ett stål som ligger mitt emellan det klassiska stålet och det stål som H2 Green Steel ska producera. Båda byggena har varit mycket framgångsrika. Men det här blir min största utmaning hittills, säger Denis Hennessy.
På besök i sin blivande hemstad. Denis Hennessy och Brenda Hennessy flyttar till Boden när H2 Green Steels miljötillstånd blivit klart.
Med sig på resan har han hustrun Brenda. Paret har varit gifta i elva år. De har mellanlandet i Stockholm i väntan på flytten till Boden, som sker så fort miljötillståndet är på plats. De räknar med att bo i Boden mellan 3–5 år.
– Det ser vi fram emot. Var vi ska bo vet vi inte än, men vill nog gärna ha ett hus med trädgård, säger Brenda Hennessy.
Att bli kvar i Stockholm är inget alternativ.
– För att bygga upp ett stålverk måste man vara nära hela tiden. Sedan handlar det om respekt mot staden som man verkar i. Det är här man ska bo och betala sin skatt, säger Denis Hennessy.
Vi träffar dem i Boden i mitten av januari, deras andra besök i staden.
– I går åkte vi runt flera timmar och tittade på omgivningarna. Det är fint och det finns mycket att göra på vintern. Denis har tränat ishockey och jag konståkning, och vi ser fram emot att ta upp skridskoåkningen igen. Vi tycker också om att resa och att hålla i middagar. Vi är ganska sociala, säger Brenda Hennessy, som kommer från ett mindre samhälle i Kanada medan Denis är uppvuxen i Toronto.
Så här kan det se ut. Modell över H2 Green Steels anläggning i Norra Svartbyn, dock före korrigeringen av byggnadernas placering.
Det finns flera likheter mellan stålverksbyggena i USA och planerna i Boden.
– Båda är mindre städer, Columbus har 25 000 invånare och Osceola 5000. Osceola ligger 20 minuter från en annan stad med ett stålverk, precis som Boden. I Columbus finns också en militärbas, liksom i Boden. Jag har goda erfarenheter av städer med militär bakgrund. Folk är välutbildade, disciplinerade och erfarna.
Denis Hennessy talar om vikten av att leda projektet och anställa rätt människor.
– Vi måste skapa en känsla av "vi mot världen". Alla som är med hoppar in i elden tillsammans. Det första året är svårast. Om fem år kommer alla tycka det är självklart att Boden har ett stålverk. Den stora utmaningen är vägen dit.
"Vi gör allt tillsammans", säger Denis Hennessy som tillsammans med hustrun Brenda Hennessy flyttar till Boden för att bygga upp H2 Green Steels anläggning.
Någon rädsla för konkurrens känner han inte.
– Det är så mycket som är unikt i det här projektet. Det stora är givetvis platsen. Tillgången till de stora mängder förnyelsebar el som krävs, järnväg och nära till hamn. Det är inte bara att kopiera.
Denis Hennessy säger:
– Det senaste stålverket i Europa byggdes 1969. Här har vi en unik möjlighet att göra något speciellt. Det är också därför jag är här. Jag vill vara i fronten, där den senaste teknologin utvecklas och används.
Om H2 Green Steel vore ett ishockeylag, vilken var din roll?
– Då hade jag varit lagkapten.
