Kirunas befolkning har minskat från lite drygt 30 600 år 1968 till dagens 22 400, en minskning på 26 procent. Detta trots att LKAB levererar mer malm än någonsin tidigare i företagets historia. Detta trots en stark ekonomisk tillväxt i kommunen. Detta trots ett av Sveriges lägsta arbetslöshetstal.
Ett annat exempel är Pajala där befolkningen och skatteintäkterna fortsätter att minska. Detta trots att gruvan har full produktion. Faktum är att gruvan lockar mer medan kommunen har svårt att rekrytera och måste ha bemanningsanställda inom hemtjänsten under semesterperioderna. Så är det också i Kiruna och Gällivare, industrin lockar med högre löner medan samhället, skola, vård och omsorg, har svårt att konkurrera.
Ett vanligt säg är att gruvan ger och gruvan tar. Bilden man får är snarare ett ständigt tagande. Givmildheten har stadigt minskat i takt med att kommunikationerna medgett att företagen kan verka på en global marknad när det kommer till personal. Kaunis Iron i Pajala säger själva att de inte engagerar sig i kommunens rekryteringsproblem och personalbristen i skola, vård och omsorg.
Idag framstår industrietableringar många gånger som gökungar. Göken lägger som bekant sitt ägg i andra fåglars bon, ungen föds upp av fosterföräldrarna och kastar av instinkt ut deras egna ägg och ungar för att själv klara sig. Det är i praktiken det som händer i många industrikommuner idag, de tränger ut de andra sektorerna i samhället med högre löner, samtidigt som de dessutom bidrar till en urholkning av skatteunderlaget när de löser sin rekryteringsbehov med arbetspendling.
Detta är också något som tydligt observeras i statistiken. Under 2022 återfanns 20 procent av alla utstationerade arbetare i Sverige, 14 459 arbetare, i Norrbotten och Västerbotten. Det är bara att åka till bygget av H2GS stålverk i Boden, vad är det för arbetskraft som bygger det? Jag vet att det finns utländsk arbetskraft där. Liksom vid Northvolts uppförande av batterifabriken i Skellefteå.
När LKAB grundades i slutet av 1800-talet förväntades företagen ta ett samhällsansvar. Det var också fullständigt nödvändigt. Kiruna och Malmberget låg långt från större befolkningscentra och för att kunna bryta malmen behövdes det ett omgivande samhälle där arbetare och tjänstemän kunde bo med sina familjer. Det gick inte att arbetspendla, levnadsvillkoren behövde förbättras.
Industrin levde sida vid sida med samhället, kanske inte i symbios men mer än vad som gäller idag. Företagen behövde, för sin egen överlevnad, ta ett större samhällsansvar. Det gör företag än idag, i våra grannländer finns goda exempel både från Norge och Finland där staten på olika sätt tillser att naturresursutvinningen gynnar de samhällen och regioner där exploateringen sker i mycket högre utsträckning än vad som sker i Sverige idag.
Centrum för regionalvetenskap vid Umeå universitet har visat att återinvestering från vinsterna av utvinning av naturresurser är centralt för en hållbar regional utveckling i de regioner det sker. De vinster som idag plockas ut från skogsbruk, vattenkraft och gruvor måste alltså i högre grad återinvesteras i länet.
Annars riskerar den gröna omställningen bara att bli ytterligare ett fint namn på den fortsatta exploateringen av vår landsända.