Karl Eriksson är född och uppvuxen i Vistbäcken och har blivit hembyn trogen i hela sitt liv.
- Jag var nummer två i en syskonskara på sex barn. Eftersom pappa var gammal och sjuk var jag frikallad i fredstid för att kunna hjälpa mamma sköta jord- och skogsbruket. Varje vår flottade vi timmer i bäcken intill barndomshemmet, berättar han.
- 1940 tog jag över fastigheten. Krigsåret därpå kallades jag in till militärtjänst och placerades i Funäsdalen. Jag hann inte vara där länge förrän jag fick telegram hemifrån om att pappa dött.
Kockan blev fru
Militärtjänsten avbröts efter tre år när Karl Eriksson fick ett ljumskbråck och skickades till Umeå för operation.
- Doktorn sa att om jag ville kunde jag ansöka om ledighet och ordna det privat, så jag tog chansen och åkte hem. Någon operation blev inte av, utan jag köpte mig ett bråckband på apoteket och började jobba som timmerhuggare i Vargisträsk.
Där träffade Karl Eriksson sin blivande hustru, Vidselflickan Tyra Roos, som var kocka åt arbetslaget.
- Vi förlovade oss i april 1945 och gifte oss i Älvsby kyrka på hösten, säger han.
Makarna fick åtta barn tillsammans, fem flickor och tre pojkar.
- 1980 sålde vi hemgården till sonen Jonny och flyttade till min nuvarande bostad. Det fina med det är att vi är så nära grannar att jag kan se barndomshemmet genom vardagsrumsfönstret, säger Karl Eriksson, som varit änkeman sedan våren 2005.
Björnminne
Skogsarbete i olika former har dominerat Karl Erikssons yrkesliv.
- En period jobbade jag med kolningsarbete utanför Moskosel. Dit har jag återvänt många gånger för att plocka bär, säger han och berättar om ett särskilt minne därifrån:
- Jag och min lillebror Arnold, som är född 1927, skulle plocka hjortron på hans 50-årsdag då han plötsligt upptäckte en björn i skogen. Vinden låg från oss mot björnen så jag föreslog att vi skulle börja gå tillbaka till vägen.
- Då vi gått 50 meter kom björnen rusande mot oss i full karriär. Då började vi springa. När vi kom fram till bilen satt den och flåsade vid vägen. Den var alldeles vit på ryggen, så den var säkert ganska gammal. Efteråt fick Arnold en skämtteckning med en bild av en springande björn som ropar: "Stopp! Vänta! Jag vill ju bara gratulera!"
Kristet hem
Som pensionär har Karl Eriksson roat sig med att söka reda på fällhorn i skogen, sålt vissa partier till uppköpare, men också slöjdat egna knivar, bland annat till alla barn och barnbarn. En hel del skålar och andra slöjdalster har det också blivit av vrilar som han hittat under sina skogsvandringar.
Kristendomen har han vuxit upp med i barndomshemmet, likaså gemenskapen i Kristna Fridsförbundet.
- Predikanterna brukade komma hem till oss och hålla möten i köket, bland andra Karl Sandberg, Manne Vikström och Adolf Isaksson, berättar Karl Eriksson, som själv är inne på sitt 38:e år som predikant i samma trosrörelse.
- Inte på eget bevåg. Det är församlingen som valt ut mig, betonar han.
Favoritpsalm
95-årsdagen ska Karl Eriksson fira med sina många anhöriga i en samlingslokal i Älvsbyn.
- De ordnar med allitihop, så jag behöver inte bekymra mig om det. Barnen och deras familjer är den bästa pensionsförsäkring jag kan ha. Tänk vilken nåd att Gud gett mig denna välsignelse!
- Men det bästa av allt är att jag har det hoppet och den tron att jag bli salig då jag dör, säger han och citerar en av favoritpsalmerna: "Och lindrigt lösas jorden band. Jag vet att vid din trogna hand jag i den glädje hamnar, där vännen återfår sin vän och David, from och glad igen sin Jonatan omfamnar. Modern, brodern, där ej gråta, makar såta, ömma hjärtan där ej hinnas mer av smärtan."