Om vi inte hade haft matematiken hade vi inte kunnat förklara vädret. Allting omkring oss är matematik. Matematiska ekvationer kan beskriva olika mönster i naturen. Olika brytningsfenomen av solljuset i regnbågens vattendroppar och halofenomenens iskristaller. Med hjälp av matematiken har vi kunnat nå månen och mars. Vädret beskrivs av en samling ekvationer som har sitt ursprung i de fysikaliska naturlagarna. Denna samling ekvationer kallas en prognosmodell. Mycket datorkraft krävs för att beräkna vädret på alla platser och i alla nivåer i atmosfären. På startlinjen läggs det aktuella vädret in och sedan räknas vädret fram i tidssteg.
En vacker sommardag bildas cumulusmoln, eller i dagligt tal stackmoln, på himlen och detta kan datorn räkna ut och rita på en karta. Den kan även räkna fram andra sorters moln och ange rörelsen på dessa. I dag stämmer dessa beräkningar otroligt bra men ibland får meteorologen justera prognosen genom att titta på andra länders prognosmodeller och jämföra. Vädret känner inga gränser. Beräkningspunkterna ligger i dag så nära som fem kilometer. På forskningsnivå ligger man på en kilometer mellan punkterna. Kanske kan man i framtiden beräkna vädret på villatomten.