Om vi inte hade haft matematiken hade vi inte kunnat förklara vädret. Allting omkring oss är matematik. Matematiska ekvationer kan beskriva olika mönster i naturen, olika brytningsfenomen av solljuset i regnbågens vattendroppar och halofenomenens iskristaller. Vädret beskrivs av en samling ekvationer som har sitt ursprung i de fysikaliska naturlagarna. Denna samling ekvationer kallas en prognosmodell. Mycket datorkraft krävs för att beräkna vädret på alla platser och i alla nivåer i atmosfären. På startlinjen läggs det aktuella vädret in och sedan räknas vädret fram i tidssteg. En vacker sommardag bildas cumulusmoln (stackmoln) på himlen och detta kan datorn räkna ut och rita på en karta. Den kan även räkna fram andra sorters moln och ange rörelsen på dessa. I dag stämmer dessa beräkningar otroligt bra men ibland får meteorologen justera prognosen genom att titta på andra länders prognosmodeller och jämföra och även ta sin erfarenhet till hjälp för att beräkna inflytande av den lokala terrängen. Vädret känner inga gränser. Beräkningspunkterna ligger idag så nära som 5 kilometer. På forskningsnivå ligger man på 1 kilometer mellan punkterna. Kanske kan man i framtiden beräkna vädret på villatomten.
