Senast berättade jag om nedisning på vårt flygplan som var tvungen att spolas av innan vi kunde lyfta. Ganska snart var vi uppe i luften och vädernörd som man är tittade jag självklart ut genom fönstret lite då och då. Ganska snart kom vi upp ovanför molnen och ett vackert vitt landskap bredde ut sig.
Jag var väldigt fascinerad av formen på molnen. Det var inget jämnt molntäcke som bredde ut sig utan det var lite likt berg och dalar. Det visade tydliga tecken på att det fanns några områden med lite varmare luft. Varm luft stiger och kyls av, efterhand kondenserar vattendropparna i luften och det bildas moln. På en del håll höjde sig molnen lite högre, så det såg ut som branta klippor.
Över Spanien sprack molnen upp i samband med en högtrycksrygg och vi kunde se lite landmassa innan vi flög ut över Atlanten. Någon timme senare var det dags att gå ner för landning på Gran Canaria. Nu började det kränga lite i flygplanskroppen. Vi upplevde turbulens. Turbulens på högre höjd kallas CAT och är instabilitet i en frontzon eller nära jetströmmen.
Vårt plan hade flugit en bit söderut och vi såg stranden längs öns södra kust, så vi var inte längre så högt upp. Möjligen var det vi upplevde lite lävågor från bergen på ön.
Men snart stod jag med fötterna på jorden igen, i sommarvärme.