Genom lokal uppvärmning bildas varma "termikblåsor" som stiger uppåt i atmosfären, eftersom de är lättare än den omgivande luften. Samtidigt sker en gradvis avkylning av blåsorna, vilket beror på att trycket i dem sjunker. Luftblåsornas förmåga att innehålla vatten i form av ånga är beroende av temperaturen (lägre temperatur ger mindre möjlig mängd vatteninnehåll). Efterhand som luftblåsorna kommer allt högre upp i atmosfären så kyls de ned, blir så småningom mättade, vattenånga faller ut som fritt svävande droppar. Vattenångan har kondenserats och cumulusmolnet har bildats. I vilken nivå detta sker är beroende på hur mycket vatten det finns i luften. I teorin och i torr luft har vi ett temperaturavtagande med höjden på ungefär 1 grad per 100 meter (torradiabatiskt temperaturavtagande). När molnet har bildats frigörs (latent) värme. Det innebär att temperaturavtagandet per meter (fuktadiabatiskt temperaturavtagande) blir lägre inom molnet än i den omgivande luften. Luftblåsan fortsätter att stiga och hur högt den kommer beror på den aktuella temperaturprofilen i atmosfären. Hur den ser ut beror i sin tur på fördelningen av varm eller kall luft i atmosfären. När luftblåsan nått den nivå där den har samma temperatur som omgivning stannar processen upp och vi har molnets topp.
