Fallvindar, eller katabatiska vindar, uppkommer när luft på en sluttning avkyls av underlaget och blir kallare och därför tyngre än luften i omgivningen och därmed störtar ner för bergssidan. En annan möjlighet är när kall luft på en högplatå sätts i rörelse av exempelvis en passerande front. Katabatiska vindar kan bli mycket kraftiga. Två kända exempel i Europa är Mistralen som kommer från Alperna och blåser ner genom Rhônedalen till Medelhavet och Boran som sveper ner längs Kroatiens kust. En annan ganska okänd, men mycket kraftig fallvind är Piteraqen på Grönland. Piteraqen uppstår när mycket kall luft från inlandsisen sveper ner som en lavin över Grönlands östkust. Karaktäristiskt för Piteraqen är att den kommer väldigt plötsligt. På eskimåernas språk betyder Piteraq ungefär "den som överfaller". Ett passande namn då vinden inom några minuter kan komma upp i 40 m/s i medelvind och 70 m/s i byvind, alltså dubbel orkanstyrka. Vid en mycket kraftig Piteraq 1970 uppskattades maxvinden till 90 m/s - vindmätaren blåste sönder. Den kraftigaste Piteraqen förekommer vintertid. Luften på inlandsisen är extremt kall och trots att den uppvärms under sin väg ner mot kusten kan den fortfarande vara ner till -20 grader. Den låga temperaturen tillsammans med orkanvinden ger extrem kyleffekt.
