I min förra krönika denna vecka tog jag upp de teoretiska förutsättningarna för att ett flygplan skall drabbas av isbildning och då få försämrade flygegenskaper. Isbildning av allehanda slag har lett till många haverier under åren, även här i Sverige. Nu kanske man tror att isbildning är ett fenomen bara på vintern, vi vet ju alla att det är vanligt att flygplanen då avvisas med en glykolblandning innan start. På morgonen andra juli fick jag en rapport via kontrollcentralen i Stockholm om att ett flygplan begärt att få byta flygnivå, detta på grund underkylt regn. Flygplanet, ett mindre passagerarplan (turbo prop.) låg på flygnivå 120 över Pajala, grovt räknat på omkring 3 600 meter. Tidigare på natten hade från flygplatsen i Luleå en väderballong skickats upp för att sondera atmosfären. Sonderingen visade att det var mycket moln på den nivå flygplanet låg och att temperaturen var sex minusgrader, helt i linje med teorin om när isbildningsrisken är som allvarligast. Troligtvis sjönk flygplanet till en lägre och varmare nivå för att bli av med isen. Inom flyget graderas isbildningen i lätt, måttlig eller svår. I detta fall bedömdes isbildningen av piloten som måttlig. Bedöms den som svår skickas en speciell varning ut av det meteorologiska kontor som har övervakning i området.
