New England, USA, drabbades i augusti 1635 av ett oväder som senare kom att kallas "The Great Colonial Hurricane". Det var den första stora stormen som de första amerikanska nybyggarna upplevde. Vindarna som blåste upp mot 60 m/s bröt av barrträd som stickor och raserade hus. En svallvåg, vars vågkam var 6,4 meter som högst, bildades. Denna skoningslösa storm slog mot kusten i timmar och liknade ingenting som setts tidigare. En observatör förutspådde att spår från skadorna skulle finnas kvar i årtionden. När vädret väl klarnade upp och solen syntes igen, fanns några få tusen invånare kvar i Plymouth och Massachusetts Bay kolonier som kunde utföra återuppbyggnaden. Med hjälp av den information som skrevs ned på 1600-talet och en datormodell kallad SLOSH (Sea, Lake and Overland Surges from Hurricanes) har National Hurricane Center kunnat rekonstruera orkanen. Resultatet visade att ovädret passerade över ostligaste delen av Long Island, som var obebodd, innan den rörde sig norrut mot New England. När den väl slagit till mot kolonierna försvann den ut över Atlanten igen. Det var antagligen en klass 3 orkan som rörde sig tre gånger så snabbt jämfört med en typisk orkan i södern.
