Emigrantlivet var hårt - men Trundösonen fick sin belöning
Han tillbringade en del av sin tid i en underjordisk tillvaro, trotsade umbäranden och var ytterst nära att mer än en gång drabbas av olyckor för att komma åt ädla metaller. Bland hårdföra gruvarbetare i Ouray i Colorado och i Wallace, Idaho, började han sitt livsverk i främmande land.
På Trundön såg Ernst Albin Johansson dagens ljus 1889. Han lockades som så många andra av amerikafebern och drog västerut för att slutligen slå sig ner i Kanada. Han återsåg aldrig mer hembygden.
Foto: Bertil Sundqvist
Föräldrarna var bonden Jonas Petter Johansson och Anna Magdalena Ökvist. Gossen fick namnet Ernst Albin. Han var den sjätte i en syskonskara på nio, varav ett av barnen var dödfött.
Ett par månader efter att sista barnet fötts dog fadern. Ernst Albin var då åtta år.
Han fick tidigt lära sig att arbeta och hjälpa till med de sysslor som förekom på en bondgård vid den tiden.
Amerikafebern grasserade i Pitebygden. Även Ernst Albin påverkades av Amerikafebern. Vid 19 års ålder gjorde han allvar av planerna och emigrerade till USA. Kanske påverkad av emigrantpropagandan. Han anslöt sig till den ström av utvandrare från hembygden som ville flytta västerut och drog våren 1909 västerut med Cunardlinjens Lusitania.
Svårast var nog att att lämna modern, som lämnade det jordiska nio år senare, och utan att ha återsett sin son.
Ernst Albin Johansson bosatte sig i staten Minnesota och tillbringade sin första tid vid sågverk och i skogskojor. I åtta månader arbetade han för två dollar om dagen, men tyckte att pengarna strömmade till för sakta. Ernst Albin, som då hade kortat av efternamnet till Jonsson, drog vidare till Colorado och hamnade även där i gruvnäringen.Troligen kom han i kontakt med någon gruvarbetare på väg dit och slog följe. Det blev inledningen till ett par års verksamhet i Nordamerikas gruvor.
Hårt och krävande
Arbetet i gruvorna var hårt och krävande. Arbetslönen var fyra dollar om dagen plus mat och husrum.
- Här behöver man inte gå vilse för det fanns en ingång och ingen utgång. Loket måste vända helt om för att komma ut igen. Här fanns gruvor i mängd, både djupa och långa, har Ernst Albin berättat i brev till hembygden.
För att forsla proviant och material till gruvorna, som innehöll bly, guld, silver och koppar, använde sig gruvbolaget av hästar och mulåsnor, vilka tog sig efter de knappt halv meter breda vägarna insprängda i bergsväggarna.Nedanför var det raviner och bråddjup, flera hundra meter djupa.
En tid fanns det mer hästar och mulor än invånare i Ouray, uppkallade efter en indianhövding.
Gruvbrytningen började på platsen i mitten av 1870-talet. När gruvverksamheten var som störst fanns 30 gruvor i gång. I dag bor några hundra personer kvar i samhället.
- Vi färdades på hästrygg dessa vägar många gånger till arbetet. Det kändes kusligt i början, men allting övergår till en vana. Vintertid var värst, för snön rasade ned efter bergen och tog till slut så stora dimensioner att den tog allt som kom i vägen.
Innestängd
I den här omgivningen arbetade och existerade Ernst Albin Jonsson i ett år, tills han en dag fanns sig innestängd från yttervärlden i en av dessa gruvor. Ingången hade rasat igen.
- Tack vare ett energiskt arbete från utsidan kom vi ut fast hungriga som vargar och beslutna att så fort som möjligt
lämna dessa lurande fällor.
Många olyckor
Med fylld plånbok, och på gott humör, gav sig Ernst Jonsson sedan ut på nya äventyr och hamnade i Wallace, Idaho. Även där i gruvarbete.
Ett samhälle som i dag har runt 900 invånare. När Ernst kom dit var han säkerligen ovetande om vad som hänt några år före. Där det då utspelats ett öppet krig mellan gruvarbetare och gruvägare, vilket resulterade i en omfattande strejk i vilken flera personer förlorade sina liv, efter skottlossning. En strid som senare fortsatte något år senare, följd av ett dynamitattentat mot en gruva. Detta efter att 17 gruvarbetare avskedats för att de anslutit sig fackligt. Återigen gick människoliv till
spillo.
Om tiden i Wallace har Ernst Jonsson, eller Ernest Johnson som han "amerikaniserades" till, bland annat berättat att arbetarna, för att komma ner i gruvan, sänktes ned till närmare 400 meter i korgar, 21 man åt gången.
- Olyckor hände nästan varje dag. Jag tackar ödet som sparat mig hel och frisk från många olyckor, som varit ytterst nära mer än en gång, berättade han i ett brev.
Efter drygt ett år lämnade han mullvadsarbetet.
Längtan tillbaka
Ernst riktade blicken mot Kanada och kände en längtan till landets bördiga slätter. Dit kom han 1912.
Han köpte sig en farm och drev denna under många år. Verksamheten överläts sedan till en son. Själv fortsatte Trundösonen att köpa, reparera och sälja hus.
- Resan till Kanada har jag aldrig ångat att jag gjorde. Landet är bördigt och en massa vete skördas.
Vasaorden
Under Kanadaåren var Ernst Jonsson även aktiv i föreningslivet och var bland annat med att grunda Vasa-orden i Kanada.
Han kände en längtan att en gång få återvända till hembygden för att se hur där förändrats. 1952 planerade han ett besök på Trundön, men resan fick ställas sin på grund av sjukdom. Något nytt försök att komma gjorde han inte.
Tio år senare, den 16 maj 1962, gick han ur tiden och var då bosatt i Canwood, ett litet samhälle med runt 200 invånare i centrala Saskatchewan. Han efterlämande då maka och tre barn samt syskon i Långviken och Luleå samt en syster i Amerika.
Så jobbar vi med nyheter