Bönsöndagen
Det här med att be - att samtala med Gud - varför ska man göra det om Gud redan vet allt och ser allt? Det låter nästan lite motsägelsefullt att vi gör något som redan är känt för den som tar emot det. Men det är väl så att bönen gör mer med oss än med Gud. I bönen lyfter vi blicken och redan då har något förändrats. Orden har ingen betydelse, kanske kan vi inte ens formulera bönen för oss själva utan den blir bara en suck.
Om den sucken riktas till Gud tänker jag att det är en bön. När vi är vända mot Gud är inte det viktiga att vi säger något Gud inte vet, utan att vi lever inför Guds ansikte. Då sker något med oss och med vår förståelse för andra människor, oss själva och hela skapelsen.
"Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära. Närvaron finns där. En kraft som vill bära, ja, öppna det rum som står låst djupt inom dig. Barnet som bor där och stumt skriker: "Hör mig!" Du är en bön, Gud är din bön." Sv. Ps 762