Fjärde söndagen efter trettondagen
Det känns emellanåt som att hela mänskligheten sitter i en alltför liten båt som blåser allt längre ut från land. Och stormen bara tilltar. Jesus är vårt hopp… men Jesus, var är du i så fall?
Människor på Jesu tid måste också ha frågat sig, också på den tiden var tillvaron fylld av katastrofer och förluster. Nu nås vi av nyheter från hela världen på en gång. Och nog finns det anledning att känna hopplöshet när vi läser och ser vad som händer runt om i världen. Dessutom bär vi alla på våra egna förluster.
Egentligen är det konstigt att vi människor alls överlever när det finns så mycket som vi kan knäckas av. Hoppet är det sista som överger oss, sägs det. Men ibland tappar vi till och med hoppet och då behöver vi någon som hoppas åt oss.
”Lugn, det är jag”, säger Jesus när han kommer gående mitt ute i det stormande vattnet. Just i kaoset kommer han, mitt i det som håller på att skrämma livet ur lärjungarna. De har svårt att tro att det verkligen är Jesus som kommer där, mitt i stormen. Petrus gör allt för att få visshet - det går inte så bra för honom för han sjunker som en sten – men Jesus räcker honom handen och drar upp honom.
Det är ändå därför jag vill hålla fast vid den kristna trons hopp. Den kristna tron har aldrig lovat lycka, framgång eller att allt ska vara bra. Det går upp och ner både i mitt liv och i världen, men i allt, också i det allra värsta, finns Jesus närvarande.
Vi har inte alltid så lätt att känna igen honom, när vi försöker kämpa på i våra rangliga farkoster. Men han kommer till oss, ständigt, och hittar nya vägar över kaosvattnet. Visar att det är möjligt med försoning med det som är våra liv, försoning med andra, försoning med Gud. När jag sjunker, som Petrus, så finns där en utsträckt hand.
Och skulle jag sjunka till botten, så säger den kristna tron att han möter mig också där. Därför är Jesus vårt hopp.
Innan någon visste om mig, har du kallat mig vid namn.
Innan stormarna bedarrat, har jag vilat i din famn.
Innan livet ens har börjat, har du burit det till slut.
Innan döden slutit in mig, har du öppnat vägen ut.
Innan, innan, innanför, bor du i mitt hjärta.
(Tomas Boström, psalm 899)