Första söndagen efter trettondagen
”Du är min älskade”. Det är den allra djupaste sanningen om alla människor. Där finns vår identitet. Jag hoppas att du kan uppfatta den röst som säger detta till dig! Det är absolut inte lätt att uppfatta den rösten, när det finns så många andra röster som också ropar och som vill få oss att tro att vi är någon annan.
Så mycket av vår energi går åt till att fråga oss vilka vi är och var vår identitet ligger. Rätt ofta besvarar vi frågan med att tänka på vad vi gör och vad vi jobbar med. Inte så konstigt att vi jobbar alldeles för mycket - eller kan känna oss mindre värda om vi inte har något jobb. Kanske lägger vi vår identitet i vad vi äger, eller i vad andra ska tycka om oss. Men livet blir en ständig bergochdalbana. När folk talar väl om mig, när jag lyckats bra i mitt jobb, när jag har köpt det där jag önskat, då känns det bra. Men när jag inte blir bekräftad av andra eller när jag förlorar något jag äger, då faller jag.
När Jesus döps av Johannes i floden Jordan, så får han en bekräftelse och påminnelse om vem han är. Det berättas att en röst hörs från himlen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”. Under hela sitt liv höll Jesus ständigt fast vid den identiteten, trots alla försök att få honom att tro att han var någon annan. Vi får också ständigt hålla fast vid och påminna oss om vår identitet, som älskade av Gud.
Men hur gör man? Det är inte komplicerat som vi kan tro. Så här skriver Henry Nouwen, en holländsk trappistmunk som de sista åren av sitt liv arbetade med psykiskt handikappade: ”Jag börjar med att varje dag upprepa de ord som Jesus hörde vid sitt dop, för de gäller också dig och mig: ’Du är min älskade, du är min utvalde.’ Ägna några minuter varje dag åt att meditera över Guds stora kärlek.”