Söndagen före pingst
Vi är Guds barn kan vi läsa i en av helgens texter. Men det här med att vara barn, det är ju inte alltid så enkelt. Jesus talar om att han ska sända en hjälpare, sanningens ande som ska vara hos oss för alltid. En hjälpare som skall påminna oss om vår tillhörighet hos Gud.
Att vara barn är att vara beroende av sina föräldrar - av vuxna människor. Därför ska vi be om hjälp, be att Anden, vår försvarare och tröstare kommer till oss och hjälper oss att leva. Men om det inte känns som att hjälparen kommer? Om Gud känns avlägsen - vad gör man då? Kanske är det inget svar men även om vi känner oss övergivna är vi inte det. Guds närvaro i våra liv är inte beroende av hur vi känner det och hur vi mår. Gud ÄR där.
Om man tänker på ordet ande så dras associationerna ganska snabbt till andning. Då förstår vi att Anden och andlighet handlar om livets grundförutsättningar. Att undvika andlighet är ungefär som att försöka undvika att andas. Hjälparen som kommer, sanningens Ande handlar om Guds närvaro i våra liv. Som en vind som drar genom livet, osynlig i sig själv, men med synliga konsekvenser - precis som vinden böjer trädkronorna.
Så blir min bön denna helg: Tack Gud för din närvaro genom din heliga Ande. Hjälp oss att se dig! Amen.