Fjärde söndagen i advent
Ett barn i treårsåldern ser sig själv som världens mittpunkt: "Kolla på mig, titta vad jag kan!" Barnet söker bekräftelse och ser sig själv som världens mittpunkt. Det är väl en del av att upptäcka sig själv och den värld man lever i. Med tiden upptäcker vi att vi inte är världens mittpunkt och måste hitta ett förhållningssätt till omvärlden. Men den där törsten efter att bli bekräftad lever kvar i oss hela livet, mer eller mindre. Finns det någon som ser mig, som märker att jag finns till, som säger att jag duger och är bra?
Jag tror att Gud är den som ständigt ser oss, som älskar oss och som bekräftar och bär oss. Vi behöver bli sedda av andra, bekräftade och uppmuntrade, men jag tror inte att någon människa kan fylla det behovet fullt ut hos oss. Maria, Jesu mamma säger: "... han (Gud) har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna." Hon är sedd av Gud. Hon har fått uppdraget att föda Guds son, men hon förhäver sig inte - det är inte orden: "Kolla på mig, titta på mig", som kommer över hennes läppar. Hennes väg är inte enkel och visst har hon frågor: Hur är det möjligt? Hur ska det gå till? Men det finns en tillit hos henne - en tillit att Gud ser henne, bär henne och att ingenting är omöjligt för Gud.
Så blir min bön denna helg: Gud, låt mig likt Maria känna att du ser mig och bär mig. Amen!