Femtonde söndagen efter Trefaldighet
”Vi borde nog laga rosten på bilen i sommar!” Så minns jag att vi sa inför sommarens semester. Nu kan jag offentligt säga att den rosten inte är lagad! Men jag ser den varje dag och ser att den inte blir mindre. Det har väl inte riktigt kommit så långt att det är nödvändigt att laga den, jag menar, det är ju inget hål än. Det finns annat i den bilen som oroar mig mer. I vår familj är just bilarna ofta en källa till bekymmer. Men bekymmer är ju alltid relativa. Oron över bilrosten i relation till oron kring andra saker i livet är tämligen liten.
Det finns mycket vi kan oroa oss över. Några oroar sig för mycket, andra mindre. Ibland oroar vi oss över saker vi inte kan påverka. Och ibland gör vi oss bekymmer. Bekymmer som vi egentligen inte skulle behöva ha. Det kan vara bekymmer som beror på krav som vi lägger på oss själva, förväntningar som vi tror att andra har på oss. Vad än orsaken och bakgrunden till oron är så är samtalet med Gud inte så dumt i de sammanhangen: ”Gud, hjälp mig att lämna min oro till dig! Omslut mig! Hjälp mig att se vad som är verkligt viktigt och nödvändigt” Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Jesus vill att vi skall komma med allt vi bär på och lämna det till honom.
Jag tror inte att Jesus lagar rosten på min bil, den får jag ta tag i själv! Jag tror inte Jesus tar bort alla annan oro, verklig oro, jag bär på heller. Men jag är övertygad att Jesus går med och delar bördan med mig. Och jag tror att själva bönen, mitt i oron, skänker vila.
Så blir min bön inför denna helg: Jesus, du ser all min oro och mina bekymmer. Hjälp mig att se vad som är viktigt i livet.
Amen!