Tidpunkten för händelserna är slutet av 1800-talet och början av 1900. Vid Bastuträsket, beläget i närheten av Storsund, bodde en man som hette Frans Viklund, född 1872. Frans Viklunds fru hette Maria Lovisa Engman och kallades för Lova.
Frans var inte skriv- eller läskunnig utan använde bomärken till att skriva under kvitton med mera. När han behövde hjälp med en del skrivgöromål anlitade han en affärsföreståndare i Storsund. När denne en gång skulle hjälpa Frans med en skrivelse skulle där stå när Frans var född. Då svarade Frans "Hä väit i et" (Det vet jag icke men Lova hon vet". Så han var tvungen att ro hem och fråga hustrun, en sträcka på cirka en kilometer – enkel väg.
En riktig spelevink var banmästaren Malmborg, bosatt i Storsund, som gjorde många hyss som blev omtalade. I hans arbete ingick att inspektera järnvägen med en dressin. En gång när han passerade en banvaktsstuga kom han på att han skulle gå in där för att hälsa på. Men ingen var inne förutom ett litet barn som låg och sov. Då tog Malmborg ett kol från spisen och sotade kinderna på barnet för att sedan snabbt försvinna därifrån. Döm om moderns förvåning när hon kom hem och fick se barnets svarta kinder. Hon fick dock så småningom reda på orsaken.
En annan som råkade ut för Malmborgs skämtlynne var lärarinnan Ida Berggren, vilken var en mycket prudentlig och pimpinett person. På vintern hade hon alltid muff på händerna. En dag när hon var inne på affären lade hon från sig muffen på disken och gick från en stund.Malmborg var då där och passade på att stoppa in en salt sill inlindad i ett papper i muffen. När Ida sedan skulle gå från affären stoppade hon in handen i muffen och uppgav ett högt skrik. Hon trodde att en råtta krupit in.