Hans livsverk är döende men i lokalerna på Floragatan i Stockholm är Anders Sandrew i högsta grad levande. I entrén - full av blommor efter avskedsfesten - hänger ett stort porträtt i olja och i en minneshörna på andra våningen står en flaska Sandrew Port, portvinet som han tog sitt namn ifrån.
- Det känns nästan som om jag känner honom. Jag har ju hört så mycket berättas, om hur han brydde sig om människor och var väldigt sparsam, säger Katarina Lindgren när hon visar oss runt i huset.
Hon började på Sandrews som 17-åring 1967, först som rekvisitör och produktionsassistent, senare med marknadsföring. Hon har sett företaget förändras, från stor filmproducent och mäktig biografägare till en distributör bland många som tävlade om de stora amerikanska kontrakten.
- Nu har vi gett bort det fina Warnerkontraktet. Men vad skulle vi annars göra, nu när företaget inte ska finnas kvar?
Expansion
under kriget
Sandrews historia kan sammanfatta den svenska film- och biokulturens utveckling. Anders Sandrew började med en handfull biografer, expanderade under krigsåren, då svensk film fick ett stort uppsving. På den tiden gjorde man mest underhållningsfilm, den sortens breda komedier som direktör Sandrew själv uppskattade
Men även om Sandrew inte var någon filmvisionär omgav han sig med människor som kunde tänka nytt - Rune Waldekrantz som senare blev Sveriges främste filmhistoriker och Lorens Marmstedt, som producerade Ingmar Bergmans tidiga filmer.
- Han litade på människor som fick rätt fria händer, så länge pengarna flöt in och recensionerna var bra, säger Jan Olsson, professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.
Radikalt alternativ
På 60-talet blev Sandrews det radikala alternativet till SF. Man samproducerade utländsk film, bland annat med Nya vågen-namn som Jean-Luc Godard och Agnès Varda, och fick en stor succé med Vilgot Sjömans "Jag är nyfiken - gul".
- Vi var ganska okonventionella i våra satsningar på nya regissörer. Kjell Grede var ju lärare innan han gjorde "Hugo och Josefin", berättar Katarina Lindgren.
Men mot slutet av 1900-talet fick biograferna allt svårare att gå runt. När mediejätten Schibsted gjorde företaget till en del av sin medieportfölj (konkurrenten Bonnier ägde SF) var det början till slutet. Först såldes biograferna och nu läggs alltså den sista skärvan av bioverksamheten ner: distributionen.
- Sandrews var för stora och kommersiella för att kunna bli lika nischade som minimala företag som Folkets bio, och de var inte tillräckligt ekonomiskt tuffa för att kunna konkurrera med SF, säger Jan Olsson.
Men under sina 85 år var Sandrews pionjärer på många plan. På 70-talet byggde man de första biograferna med flera salonger, ett varsel om vår tids enorma biografkomplex. Och redan 1954, två år innan Sveriges Televisions födelse, satsade Sandrews på kommersiell tv. Under en vecka sändes sponsrade tv-program i Stockholms skyltfönster.
- Det var ett jättespännande mediespektakel som skapade debatt: Om regering och riksdag hade låtit det fortsätta tror jag att vi hade haft ett helt annat medielandskap i dag, säger Jan Olsson.
I stället råder sorgsen stillhet på Floragatan. Katarina Lindgren berättar om andra tider, då skådespelare och regissörer sprang i trappan, klippte film i klipprummet och visade film i biografen med senapsgula stolar och träpaneler. Ingmar Bergman hade kontor här under några år ("när han körde en film fick ingen åka med hissen, då skulle det vara helt tyst"), nu är det Ulf Malmros som hyr ett rum i huset. Den första maj får även han flytta ut.