- Hon hade en absolut egenart, hon var inte lik någon annan, säger författaren och akademiledamoten Per Wästberg.
Birgitta Trotzig led av Parkinsons sjukdom och hade under en längre tid inte kunnat närvara vid Svenska Akademiens möten. Trots sjukdomen höll hon kontakt med sina kollegor och bibehöll sin intensiva närvaro.
- Hon var en öppen, lyssnande och varm människa. Jag kommer aldrig att glömma hennes förmåga att gå rätt in på det väsentliga, utan krusiduller. Det var inget skitsnack, man var rakt inne i det som betydde något, säger författaren och akademiledamoten Anders Olsson.
Birgitta Trotzig debuterade 1951 med berättelsetriptyken "Ur de älskandes liv". 1955 konverterade hon till katolicismen och religionen och myten är en viktig del av hennes böcker.
Främsta boken
Många framhåller romanen "Dykungens dotter" från 1985 som hennes främsta verk. Boken hämtade titel och motiv från HC Andersens sagovärld. Med ett poetiskt besvärjande språk beskrev hon en kvinna som lämnade sitt hem på landsbygden när hon blivit gravid utom äktenskapet.
Hon rörde sig över genregränserna, skrev romaner, dikter och prosadikter. Birgitta Trotzigs språk brukar ömsom beskrivas som starkt och särpräglat, ömsom som dunkelt och svårtillgängligt. Hon var föremål för många avhandlingar, rönte stort intresse i den akademiska världen och belönades med en mängd priser, däribland Aniarapriset och Pilotpriset.
- Hon har haft en enastående betydelse både för den litteratur som har skrivits sedan ett par decennier tillbaka, men också för den yngre litteraturen. Jag vet nästan ingen annan författare som har nått också yngre läsare och yngre kritiker på ett så påtagligt sätt som just Birgitta gjorde, säger Anders Olsson.