Erik Johansson förekom för övrigt på bild i tidningen för 100 år sedan, i en tid när illustrationer i pressen hörde till sällsyntheterna. Bilden publicerades i samband med en berättelse om en historia kring hur en såg i Svensbyn kom till, förmodligen Bergfors såg, och som Johansson varit med att bygga 53 år tidigare.
Det var en finbladig ramsåg som stod klar 1858 och var belägen på den plats som i dag huserar hembygdsområden Svensbylijda. Sågen byggdes om omkring år 1900, från hjuldrift till turbindrift. Sågen försvann i mitten av 1940-talet. Lämningar, i form av en stensättning, finns dock fortfarande kvar på platsen.
Byggnadsverksamhet
Erik Johansson föddes och växte upp i en tid när det mesta i vardagen kretsade kring både jordbruket och hushållssysslorna, där det fanns jobb åt alla oberoende av ålder och kön. Redan som liten fick Johansson hjälpt till med lättare sysslor för att sedan ikläda sig drängrollen hemmavid.
I en tid när föräldrarna jobbade på gården tills någon av sönerna tog över eller en måg kom som ny husbonde till gården.
Erik Johansson var son till Johan Johansson och Catharina Gabrielsdotter. Johan Johansson hade tagit över hemmanet efter sin far Johan Nilsson. Erik Johansson föräldrar uppnådde också hög ålder. Han blev på en månad när 86 år och hustrun avled drygt 86 år gammal. Erik Johansson fick sedan i sin tur överta hemmanet, även kallat Jan-Nisch, efter sina föräldrar och som sedan gick i arv från far till son i ytterligare tre generationer. 1980 förvärvades gården av Birgitta och Jan Westerberg. Från hösten 2011 är dottern Ingrid Westerberg och hennes sambo Stefan ägare av fastigheten.
Den 29 december 1844 gifte sig Erik Johansson, då 26 år, med två år yngre Anna Margareta Ersdotter från Gammelträsk. Makarna fick åren 1846-1859 åtta barn, varav en son var dödfödd och två barn dog i unga år. När fadern avled var fyra flickor i livet. Då fanns också familjen 29 barnbarn och 20-talet barnbarnsbarn.
Den sista av Erik Johanssons barn, en dotter, avled 1945.
Livet var för Erik Johansson strukturerat kring det agrara arbetsområdet, med klart utstakade ramar för vad som gjordes och på vilket sätt.
För honom, liksom alla andra jordbrukare, var våren och sommaren den mest arbetsintensiva tiden, men även hösten då skörden togs in. Mellan de olika aktivitetsperioderna ägnade sig Johansson åt byggnadsverksamhet, då inte redskapen behövde repareras.
Han byggde vägar, broar, kvarnar och såganläggningar.
Ritningarna i huvudet
När han var 93 år berättades det om den då fortfarande vitale byggmästaren. Han var originell så tillvida att han inrymde alla sina ritningar i huvudet.
Beträffande sågen i Svensbyn framkom det då att, när den sattes igång, det var några personer från Piteå närvarande. Det kunde då konstateras att allt fungerade till belåtenhet. Något som föranledde Piteåherrarna att fråga efter byggmästaren, som fanns på plats iklädd kalvskinnspäls och kalvskinnsmössa. Johansson fick frågan om han kunde presentera ritningarna till sågen. Denne skulle då ha svarat att nog fanns det ritningar, men att de var rätt svåråtkomliga.
Herrarna från Piteå lät sig dock inte nöja med det svaret utan tryckte på Johansson för att få fram ritningarna så att de skulle kunna granska hur sågen konstruerats. Efter några ytterligare påstötningar lyfte Erik Johansson på sin mössa, pekade på sin kala hjässa och svarade:
- Ritningen, hon jär jena.
Till bara en kort tid före sin död var Johansson sysselsatt i träarbete. Under de sista levnadsåren arbetade han huvudsakligen med att tillverka dörrar till hölador och hade ett flertal i görningen.
Läste utan glasögon
Bara ett par veckor före sin död bands han vid sjuksängen, men kunde då fortfarande obehindrat läsa tidningen utan glasögon.
Erik Johansson var då bosatt hos dottern Erika och hennes make Olof Karlsson i Roknäs, där han också avslutade sitt händelserika och långa liv.
I dödsannonsen har de anhöriga valt psalm 406 i gamla psalmboken, Herre Gud, för dig jag klagar, en psalm med ursprungligen 13 verser av Lasse Lucidor (Lars Johansson) med en text troligen skriven 1685, enligt 1921 års utgåva av psalmboken bearbetad av Haquin Spegel och ytterligare av Johan Olof Wallin.
Döden gör mig icke häpen,
Ändock han syns faselig,
Ty han är af Christo dräpen
Och kan icke skada mig.
Domen fruktar jag ej stort,
Fast jag hafwer illa gjort;
Ty den trösten jag ej glömmer,
Att min broder Jesus dömmer.
Jesu blod min skuld afplanar.
Jesus hafwer allt försont;
Jesus allt godt för mig manar,
Att jag warder nådigt skont.
Jag en säker tillflykt får
Uti Jesu djupa sår;
Jesus hjelper utur nöden
Uti lifwet och i döden.