I Arjeplogs fjällvärld vilar många historier. En av de mer intressanta är Silbojokk, en gång i tiden platsen för en smälthytta och församling.
För 376 år sedan startade i rask takt arbetet med gruvbrytning i Nasafjäll. Fem mil västerut vid sjön Sädvajaure anlas smälthytta med vask- och bokverk, malmbodar, kolhus, smedja, såg, kvarn, bostäder, fängelse (som kallades för "kistan"), matbodar och ladugårdar, och med tiden även kyrka och kyrkogård.
Flera tusen människor bodde och arbetade under 24 år i Silbojokk mellan åren 1635 till 1959.
När sjön Sädvajaure skulle dämmas 1985 gjordes en omfattande utgrävning. Men till arkeologernas sorg kunde man inte, 1983 och 1984, hitta den plats där kyrkan stått eller kyrkogården.
Hittade kranium
Den guidade visning som anordnades häromdagen av Silbojokk samlade 42 deltagare. De fick skjuts över sjön från Roparudden vid Silvervägen. Solen gassade och berghällarna vid forsen utgjorde fina sittplatser. Från Norrbottens länsmuseum deltog arkeolog Åsa Lindgren, men det var Åke Lundqvist, Ballastviken, som inledde. Han berättade om en afton i juli 2002 när han och frun Irma var ute med båten på sjön.
- Vi hade tagit i land vid Silbojokk och det var ovanligt lågt vatten för årstiden. Vi vandrade längs stranden och hittade en ljussläckare, en smideshammare och spikar. Vi skrattade och sa att det var "sista spiken i kistan".
Det som sedan förvånade dem var att de fann lårben intill några stenar och därefter, vilket var ännu mer märkligt, ett kranium.
- Vi trodde först att det var en rund sten, det låg liksom under ett trälock. När vi grävde litet till vid strandkanten upptäckte Irma tänder. Fynden lämnades in till Silvermuseet.
Efter ett år drog en kompletterade arkeologisk undersökning igång. En grupp arkeologer tog sig an strandområdet. En av dem var Åsa Lindgren vid Norrbottens länsmuseum i Luleå.
Kyrka och kyrkogård
- Tack vare fynden 2002 kunde vi hitta resterna av kyrkan och kyrkogården. På begravningsplatsen påträffades elva gravar. Tillsammans med en dubbelgrav hittade man sammanlagt 13 individer. Dessa begravdes fram till 1659.
- Gravskicket har varit öst-västligt orienterade skelettbegravningar. En del har blivit jordade i kista, andra endast svepta och i något fall kan ett "lock" ha lagts ovan kroppen, berättade Åsa Lindgren.
Men kyrkans verksamhet fortsatte fram till 1770. Parallellt med gruvbrytningen pågick ju ett omfattande missionsarbete för att få samerna att ansluta sig till kristendomen. Men efter 1770 flyttades verksamheten till Lövmokk.
I en bilaga till arkeologernas rapport, som Åsa Lindgren återgav i korthet, kunde Kenneth Awebro, docent i teknikhistoria, påvisa att det finns minst 160 namngivna personer som begravts i Silbojokk.
- Många var små barn och de allra flesta samer. Det verkar som om smälthyttans arbetare och tjänstemän lyste med sin frånvaro och blev begravda på andra ställen. Det troliga är att de forslades hem till sina egna orter. Men säkert kan vi inte veta.
Bättre skyltning
Deltagarna tittade ut över Sädvajaures vatten och försökte med stöd av Åsa Lindgrens bilder föreställa sig dåtidens Silbojokk. Efter den senaste dämningen 1985 har vattennivån, som mest, höjts 14,5 meter. Kyrkogården och kyrkan har till stora delar spolats ut i vattnet, liksom de lämningar som funnits av smälthyttan.
Flera långväga deltagare under kvällen förundrades över hela Nasaepokens historia och den märkliga plats de bevittnade. Idag finns inget som påminner om den kyrkogård som en gång gav vila till människorna i 1600- och 1700-talets fjällvärld i Arjeplog.
En av kvällens deltagare, Kurt Carlman, Arjeplog, utbrast:
- Här borde det verkligen göras något! En ordentlig skyltning och en berättelse om Arjeplogs historia. Det här är ju en unik historia att berätta mer om.
Därefter blev det mackor, kaffe och te vid stranden allt medan Silbojokk, Silverbäcken, brusade. Först när alla 42 deltagare var över på den andra sidan Sädvajaure föll kvällens första regn.