Rosviksbonden motsatte sig folkskolans "djävlalära"

Johan Alfred Eriksson och hans hustru Emma Maria, född Berglund, tyckte inte att den lagstadgade folkskolan förmedlade kristendomsundervisning av den rätta läran. De bestämde sig för att ta saken i egna händer, med undervisning hemmavid. Där den privata "Erikssonskolan", en separatistskola, växte fram.
Makarna Erikssons kriterium för en ren luthersk lära var att finna i de "gamla " böckerna, den gamla översättningen med gammalt stavningssätt i Karl XII:s bibel, psalmboken sedan 1600-
talet, Svebelii katekes samt äldsta upplagorna av Luthers skrifter.
Endast här fanns den rätta och rena läran, hävdade makarna Eriksson. Allt därutöver var"djävlalära"
Skoltvisten i Rosvik speglas ingående i gamla skolrådsprotokoll och tidningsreferat.
Johan Alfred Eriksson anförtroddes många kommunala uppdrag under den tid då Norrfjärden hörde till den odelade Piteå landskommun och sedan i Norrfjärdens kommun. Han var en i Rosvik betrodd person. Eriksson var en av de ledande när Rosviks mejeri startades 1903 och var också föreståndare i många år.
Han var ledamot i fattigvårdsnämnden, kommunalfullmäktigeledamot och skiftesgodeman samt ordförande i Rosviks erkända sjukkassa.
Liksom hustrun var han varmt religiös och anhängare av den separatistiska läran.
Makarna fick tio barn, av vilka bara två uppnådde mogen ålder. Inget av barnen blev antecknat som döpt i Svenska kyrkans ordning.
Först in i Erikssonskolan var en son och en dotter till J.A. Eriksson, vilka därmed hölls från den ordinarie skolan. För läsningen svarade J.A Erikssons far medan han själv tog hand om undervisningen i räkning och skrivning.
Barnen rymde
Det blev åtskilliga ingripanden från såväl folkskoleinspektören som skolrådet. Först med vädjanden. Sedan med krav att barnen skulle föras över till folkskolan. Barnen kallades att inför skolrådet redovisa sina kunskaper. Där konstaterades att de inte hade nödiga kunskaper.
Ärendet överlämnades till landshövdingen. Dessförinnan hade Eriksson fått ta emot allvarliga förmaningar av skolrådet. Trots det fortsatte han att tredskas.
Barnen plockades med tvång ur Erikssons skola och inackorderades i Porsnäs, där fortsatt skolgång skulle äga rum. Det visade sig att barnen rymde därifrån, hem till Rosvik. Myndigheterna ingrep på nytt och placerade ut barnen i Jävre och Öjebyn.
Det visade sig omöjligt att hålla barnen i andra byar. Slutligen fick de fortsätta i den egna skolan, där undervisningen sköttes av någon tillfällig och av någon av de äldre barnen.
Skolrådet fortsatte att kalla på Eriksson och också varna honom. Han förhördes även av församlingens kyrkoråd.
Eriksson samlade vid ett tillfälle in 77 namn, som stödde hans sak. En petition, adresserades till regeringen, skickades iväg med vädjan att bodellisterna skulle få rättighet att undervisa sina barn i egna skolor.
Namninsamlingen gick ut på att kristendomen skulle behållas i skolan.
Bedrägligt förfarande
Namninsamlingen ansågs av skolrådet ha utförts på ett bedrägligt sätt då det visade sig att flera av de som skrivit under var barn och bortåt hälften av undertecknarna inte hade barn i skolåldern
- Man förvånas över bristen på sakkännedom i påståendet att den nu gällande folkskolestagarn " i alla delar går ut på att få bort Guds ord ur våra skolor" och att detta "ersätts med människolära", anförde skolrådet genom kyrkoherde Nordberg
Skolrådet slog vidare fast:
- Skall ett lagenligt ordnat skolväsende hållas inom Pite älvdal då ges inte längre någon plats för så kallade bodellist- eller separatistskolor.
Skolrådet reagerade även över att undervisningen ombesörjdes av en 15-16 års yngling som slutade skolan i andra klass.
- I förhållande till den allmänna undervisningen verkar separatistskolan som stenar i degtråget, påpekades skolrådet. De gick till hårt angrepp mot bodellisternas renlärighetsivrare genom att slå fast "att den djupa okunnighet som måste känneteckna en sekt, där man släktled efter släktled varit i avsaknad av skolutbildning och endast uppammats av bodellistskolornas torftiga, magra, andliga och intellektuella kost".
Dumma åsnehuvuden
I ett av sina svaromål anförde J.A. Eriksson om skolrådet "att de hava barnen med våld ifrån mig tagit och dem fångne hållit" och klargjorde vidare i några ord till allmänheten 1921, med kritik riktad mot myndigheterna:
- De har blivit helt ursinniga, ja så galna att de utlyst kyrkostämmor för att inbilla gemene man att det åsamkats dem åtskilliga tiotusentals kronor i förlust om vi få fortsätta lära våra barn.
Eriksson reagerade även över prästernas förflackade predikningar där de enligt honom inte längre leddes av Gud.
- De skola få ynglingar till regenter och dumma åsnehuvuden till predikanter, anförde Eriksson.
I någon mån kapitulerade skolrådet, intog senare en mjukare attityd, och lät Eriksson fortsätta med sin skola, dock under regelbunden tillsyn. Verksamheten upphörde ganska snart, när barnen passerat skolåldern.