Ängsmarkernas dämpade färger täcks delvis av den första snön. Höladornas trasiga, snövita spåntak liknar nytvättade, sönderblåsta lakan som lagts ut på tork. Dessa i dag grå hukande, haltande lador som stått där i så många år är nu på god väg in i den eviga glömskan.
Tänk vilken stor betydelse dessa enkla byggnader hade för bondens överlevnad en gång i tiden, men ingen bryr sig längre. Ängsladorna tillhör också den där tiden som vi håller på att glömma. Den tid som var före tv:n, börshysterin, datorn och mobiltelefonen. Tiden som var före brådskans tidevarv när levnadsrytmen var en helt annan och allting fick ta den tid det tog och moderna fenomen som stress, magsår och utbrändhet var okända begrepp.
Då hade ett strömavbrott, som i dag får nästan alla viktiga funktioner i samhället att upphöra, ingen större betydelse. Den tiden var det inte aktiemarknaden eller en fladdrande, nyckfull dollarkurs som styrde människornas liv. Nej, då var det mycket viktigare att ha höskörd och potatis under tak, brödbak och höstslakt avklarade och tillräckligt med ved inför vintern, ja allt som nästan ingen tänker på i dag när det mesta är oss givet och tillrättalagt.
Att få bredband in i alla svenska hem för ett antal år sedan såg ut att vara lika efterlängtat som en gång elektriciteten var. Man sade att bredband skulle lösa alla problem och ge oss oanade möjligheter, men var det någon som varnade för alla nya problem som datorn underlättat? Nej, allting skulle bli så mycket bättre, effektivare och framför allt snabbare än förut.
Vi kunde se fram emot att vinna en massa tid, kanske flera minuter varje dag. Säg att vi, vid arbetsdagens slut sparat ihop sådär tio minuter. Hur skulle vi använda denna dyrbart ihopgnetade tid på bästa sätt? Vi borde väl göra någonting vettigt av den, men det har visat sig att de flesta av oss använder dessa stunder till tidsfördriv. Ordet tidsfördriv må väl vara ett av de värsta vi har i det svenska språket.
Vad skulle hända om allt detta, som vi tror oss vara så beroende av kapsejsar i form av ett långvarigt strömavbrott eller ett sabotage mot bredbandskabeln, denna livsviktiga aorta som ligger nergrävd längs våra mest trafikerade vägar? Skulle vi klara en sådan situation, vi som gjort oss så beroende av saker som vi egentligen borde klara oss ganska bra utan? Vi blir också alltmer beroende av den där lilla leksaken med display och tryckknappar som i dag har alla tänkbara funktioner och som gör att vi snart inte behöver lägga någonting på minnet längre. En liten tryckning och vips, har vi allt vi behöver.
Vi riskerar helt enkelt att glömma bort att minnas. Större delen av vårt minne finns i dag utanför vår kropp. Vad skulle hända om vårt nya, konstgjorda minne av någon anledning slutar fungera?
Någon sade i ett radioprogram att en människa som i dag är 75 år i stort sett tillbringat tio år av sitt liv framför tv:n. Vad kommer man att säga om dagens mobil – och databeroende människa om sådär 50 år?
Människan är av naturen en nyfiken och vetgirig varelse och har så varit alltsedan Adam och Eva olovandes bet i kunskapens frukt. Man kan ju undra hur Vår Herre tänkte sig det hela när han försökte undanhålla människan möjligheten till kunskap. Kanske skulle vi enbart vara viljelösa får i den stora flocken som helt styrdes av den store herden. Att vi i dag formligen översköljs av all möjlig information på gott och ont är en annan sak. Pendeln har numera slagit fullt ut åt andra hållet.
Det blir inget riktigt dagsljus så här års. Allt fler lampor tänds i gårdarnas fönster borta i byn, trots att det bara är tidig eftermiddag. Ljudet av en traktor i höstbruket, hammarslag, skrikande barnröster och spridda hundskall lindas varsamt in i det tilltagande mörkret. Gårdsljuden binder människorna till varandra.
Att få sitta som jag gör nu, mitt i detta ålderdomliga landskap och fundera, låta tankarna gå dit de vill, medvetet eller halvt i dröm, är en stor förmån. Veta att möjligheten finns att när som helst kunna ta mig hit, bromsa upp farten och stanna en stund. Att känna ron och stillheten i dessa förflutenhetens marker och distansen till det hektiska liv som levs där borta i staden under det orangeröda sken som lyser upp österhimlen.
Några skator skrattar högljutt i ett buskage, precis som skator brukar göra strax innan det blir mörkt. Två älgar kommer långsamt gående mellan ladorna, in i min färdiga skiss, som på beställning skulle man kunna säga.
Ibland kan jag undra hur det kommer sig att det ofta händer intressanta saker just där jag är. Frågan är om det bara är tillfälligheter eller om det finns någon annan förklaring. Jag har för vana att söka mig till, som jag själv tycker, strategiska platser där jag kan sitta still i en timme eller två och arbeta och iaktta min omgivning. Kanske är det inte märkvärdigare än att det förr eller senare kommer en älg, en räv eller något annat just där och då. Händelser som på ett märkligt sätt ”tvingar” mig att förmedla mina syner och upplevelser.
Jag lägger ihop skissblocket och sträcker ut handen efter ryggsäcken. Mörkret tätnar omkring mig. Det prasslar till i grästuvan framför stövlarna och min tillfällige kompis är försvunnen.