Vi vuxna bär oss verkligen illa åt många gånger. Dels i umgänget med andra vuxna och dels inför våra barn. Sinnet rinner och det svartnar tydligen för somliga ögon och så är smockan ett faktum. Inte bokstavligt utan mera bildlikt.
På internet som ibland inte upplevs som ”det riktiga livet”, är det lätt att gömma sig bakom skärmen och både luras och uttrycka sig oförskämt och dumdristigt. Ingen vet ju ändå vem det är som sitter där.
Ett exempel är ungdomssidorna, där vuxna har tagit sig in och utger sig för att vara en jämnårig kompis. Det är lätt att åka dit på en sådan presentation. Samtidigt tror jag att dagens unga är så pass upplysta och medvetna om vad som är vad, så förhoppningsvis lämnar de inget åt slumpen.
Men visst kan det hända många ruskiga incidenter om oturen är framme.
Vi vuxna har ett enormt ansvar mot främst barnen, att vara tydliga förebilder och sätta gränser för vad som är acceptabelt och inte. Det är inte vuxet att skylla sina egna misslyckanden på barnen. Inte heller att nyttja alkohol och droger av olika slag och sedan förbjuda barnen att göra det.
Vi säger till barnen att de inte får svära och sedan svär vi själva så det osar om det. Alla dessa dubbelbottnade handlingar blir svåra för ett barn att förstå. Varför får vuxna men inte barn?
Att se vuxna käbbla och vara ovänner på värsta sandlådenivå, är långt ifrån vuxet. Det finns tyvärr folk som inte kan komma överens och som blir som femåringar i stridens hetta.
Som vuxen bör man kunna tygla sina känslor och i vart fall be om ursäkt och erkänna sina brister och fel. Man kan koka över – men då gäller det att torka upp efter sig.
”Att vara vuxen är att ha barnasinnet kvar men kontroll över lekens konsekvenser”.