Jag satt och väntade på att det skulle bli färdighandlat. Man förundras över att människor har så väldigt bråttom. Man går inte fort, man halvspringer. Vad är det egentligen vi ska hinna med? Är det att vi söker bortom nästa krök eller nästa horisont?
Är det bättre där? Människan har verkligen försatt sig i en prekär situation att halvspringande handla och hålla mobiltelefonen så nära att man nästan springer in i folk. Är det detta man kallar för julefrid? Knappast!
Julen är ju en högtid där vi kan samlas och njuta av denna fantastiska glädjehögtiden. Har man tänkt på någon gång att livet är till för att se människor, att tala med människor, inte på något konstigt vis i en telefon.
Det finns inget som slår ett mänskligt möte, där man ser personen framför en.
Man hinner inte att göra allt ändå, utan man måste nog prioritera saker och ting. Spelen kan också ta över ens liv.
Man måste till och med upp på nätterna och ge korna mat och vatten annars dör de i spelet. Vad finns det för mening med det? Man har så bråttom att man inte ser det vackra omkring sig. Att njuta av livet är något som glöms bort och då menar jag inte något artificiellt utan riktig kärlek. Kärleken har fått någon slags sekundär betydelse.
Apparaterna har tagit över, dessa spöken är hjärnspöken för många. Skulle det bli så att inget av dessa saker skulle fungera, då tror jag att många fick uppsöka akuten.
Det finns så mycket glädjeämnen i livet. Vänskapen, att vara tillsammans, att sjunga och musicera, att visa att man är tacksam för det liv man har fått. Inte försöka att förstöra det liv, som aldrig kommer i repris.
Så hur man än springer står man faktiskt på samma ställe, för själen är den som har fått ge vika i detta land. Det är sorgligt att så många unga människor mår dåligt. Stressen, att kunna vara bättre än någon annan. Att synas väldigt väl. Att kunna uppfylla alla krav. Att alltid snegla på någon annan. Man duger så gott den man är. Det behövs inte att vara som den stora massan. Att gå sina egna vägar är bara att gratulera. Så hur bråttom vi än har så kommer vi inte fram till det viktigaste och det är ju du själv.