– Låt oss ta tillvara och främja hembygdens kultur och dess minnen, öka hembygdskänslan och ägna större uppmärksamhet åt bygdens natur.
Det framhöll Efraim Åkerlund när han den 16 juni 1937 samlade, efter ett upprop i lokaltidningarna, ett antal personer för att bilda Norrfjärdens hembygdsgille, som senare namnändrades till hembygdsförening.
Vid mötet fick en interimsstyrelse i uppdrag att utarbeta stadgar, värva medlemmar och även intressera personer inom Norrfjärdens dåvarande kommun för gillets verksamhet.
– Mycket av värde finns inom församlingen som bör beaktas, tillvaratas och bevaras för senare släkten, klargjorde Åkerlund och pekade på den tid då järnbruken och smältverken var igång i bygden, på befolkningen i övrigt med deras primitiva vägar, kyrkfärderna och livet i övrigt.
Det dröjde drygt ett år, närmare bestämt till den 19 december 1938, då ett nytt sammanträde hölls. Där stadgar antogs och styrelse valdes.
Det var alltså för 80 år sedan som föreningen tog fast form, och som fortfarande är verksam.
Den första styrelsen utgjordes av Efraim Åkerlund, folkskollärare Brynolf Andersson, Rosvik, handlanden August Marklund, Sjulsmark, kvarnägaren J.A. Lundström, Altersbruk, hemmansägaren Fingal Åström, Pålmark, bagarmästare Allan Holmdahl, Håkansön, kantor Valfrid Cederlund, Håkansön, hemmansägaren Oskar Lundgren, Håkansön samt hemmansägaren Josef Berglund, Porsnäs.
Till styrelsesuppleanter valdes byggmästare Karl Lindgren, Porsnäs, hemmansägarna Artur Lundberg och Arvid Nordlund, Kopparnäs
Inledningsvis tecknade 70 personer tecknat medlemskap.
I slutet av 1940-talet framhölls bland annat att framtidsmålet för föreningen skulle vara att få hembygdsföreningen till en hemmens och ungdomens förening och därigenom " kunna något sanera ungdomens nöjesliv".
Den mest brännande punkten på dagordningen var att skaffa en bygdegård.
I augusti 1940 rapporterade ordföranden att verksamheten varit ganska förlamad.
– Många medlemmar ha legat ute i beredskapstjänst och de hemmavarande medlemmarna har varit full upptagna att hålla de nödvändigaste arbetena flytande.
Åkerlund konstaterade vidare att intresset för hembygdsforskning inte heller varit så levande som man hade förväntat sig.
En bidragande orsak var att föreningen saknade egen lokal.
– Utan en sådan är det självfallet svårare att uppehålla intresset.
De frivilliga krafterna inom föreningen som ville bevara och levandegöra kulturarv gav dock inte upp.
År 1941 lyckades föreningen förvärva gamla folkskolan i Porsnäs, uppförd 1862.
Även om man då gärna sett att någon gammal bondgård kunnat förvärvas, men inte funnit någon till överkomligt pris, var det drivande motivet för köpet av skolhuset att det var bygdens äldsta kulturbyggnad, där de äldre generationerna inhämtat sina lärospån samt att den låg centralt.
Här ville föreningen göra värdefulla samlingar och arkiv tillgängliga för framtida generationer.
Lokalerna nyttjades flitigt för föredrag, kurser, nykterhets- och rödakorsmöten, gymnastik, scout- och andra idrottsövningar. Konfirmanderna hade sin undervisningslokal i gården och här ordnades även vävstuga. Här anordnades också sykurser och ungdomssammankomster.
Enligt Åkerlund var själva platsen för hembygdsgården ryktbar från kriget 1809. Det berättas nämligen att ryssarna ställde upp sina kanoner där för att ta emot svenskarna om dessa skulle komma söderifrån. Efter striden vid Pitsund drog sig dock ryssen tillbaka norröver.
En vårdag 1945 brann byggnaden ned, som då delvis fungerade som inkvartering för finska flyktingar med små barn. En hel del inventarier blev lågornas rov, bland annat ett flertal stora bilder över bygdens föregångsmän, en del ända från mitten av 1700-talet.
Under något år var Frans Vikmans gård provisorisk hembygdsgård för att sedan ersättas med Efraim Åkerlunds gård, sedan denna blivit ledig.
1959 påpekades att det var svårt med värmesystemet i hembygdsgården och att det då fanns på förslag att ordna med oljekaminer.
Redan 1949 fanns förslag att köpa Gunnar Nymans gård i Porsnäs till hembygdsgård, nuvarande Ottergården. Styrelsen avslog med hänvisning till att det skulle bli alltför ekonomiskt betungande.
Gunnar Nyman var de sista åren av sitt liv var inne på tanken att hans gård skulle bli hembygdsgård, och hans efterlämnade hustru, Lotten Nyman, fullföljde hans önskan och sålde 1966 Ottergården till hembygdsföreningen, som invigdes för sitt ändamål 1967.
Grundarnas motto var att ökar tillgängligheten till hembygdsrörelsens kulturarv för alla grupper i samhället och att gårdens miljö skulle vara sådan att alla skulle känna sig som hemma. Det gäller än i dag. Gården nyttjas fortfarande flitigt i olika sammanhang.