Första söndagen efter trettondagen ”Jesu dop”
Helgerna är över. Vardagen är tillbaka, skolterminen börjar och studenten åker hemifrån igen. Influensan däckar en och annan av oss. Visst kan väl tillvaron kännas en aning vardagsgrå emellanåt.
Också i kyrkan blir tempot ett annat efter den intensiva advents- och jultiden. Kyrkoåret börjar med första söndagen i advent, och texterna byggs upp för att landa i julnattens evangelium om barnets som föds och läggs i en krubba. Många vill vara med på julkonserter och julgudstjänster, och det är något speciellt att vara med och sjunga i julpsalmerna när kyrkan är fullsatt. Så är julfirandet över och det blir lite vardag över alltihop, igen.
Söndagens texter handlar om Jesu dop vid floden Jordan. Jag hade föreställt mig Jordan just som en flod, bred och imponerande. Men det sägs att Jordan sägs inte är mycket mer än ett grumligt vattendrag som inte ser mycket ut för världen. Vardagsgrå, liksom. Och ändå är det just där Jesus tar första steget ut i sin tjänst för människan genom sitt dop.
När en av evangelisterna, Markus, senare skriver ner sitt evangelium så börjar han med orden ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus” Och så fortsätter han, men inte med att beskriva änglasång och krubbor. Enligt Markus börjar glädjebudskapet då Jesus går ner i vattnet och låter sig döpas. Den som är uppmärksam ser också orden om duvan och om rösten från himlen som bekräftar Jesus: Du är min älskade.
Den rösten fortsätter bekräfta oss, långt efter julstämning och juleljus: Du är min älskade. Det är där vi har vår främsta identitet. Vi är Guds älskade.
Nej, det ser inte alltid mycket ut för världen. Men måtte vi se trons stora också i det lilla.