Öronen är på helspänn efter det välkända lätet som ska ljuda i vägkröken.
Det är knäpp tyst efter hela vägen endast en port som öppnas och stängs.
Hit och dit med snabba ögonkast på uret samtidigt som jag kollar vägen.
Vågar inte gå ifrån stället för tänk om vi skulle råkas gå förbi varandra.
Går igenom minnet om det är rätt plats och rätt tid. Jodå, allt ska stämma.
Känner frustrationen komma och gå i vågor över undran var tusan är de.
Nu låter det något i kurvan, nej, det var endast skiftaren som anlände hem.
Urets visare låter se att nu får vi köra fort om vi ska hinna i tid till plats.
Fram och tillbaka tittar på klockan med en alltmer stigande uppbragthet.
Äntligen kommer bilen och de ser så glatt leende ut i vindrutans fönster.
Har du väntat länge, nej då, att det är lite lugnt någon gång är bara bra.