Våra föräldrahem låg ett litet stenkast ifrån varandra, det fanns endast en gles skog oss emellan.
Den gick under namnet "Lindgrens-skogen" som innehöll de mest underbara gång- och cykelstigar, som vi utnyttjade flitigt. Var det inte fartfyllda cykelrace som stod på "lekmenyn" var det kanhända rymmare och fasttagare, som fyllde skogen men glada skratt av de barn som fanns med.
Vi tillbringade många långa varma somrar i "vår" skog. Det stod en frisk doft av varm kåda, som än i dag många år senare får mitt hjärta att slå lite fortare. Kåda förknippar jag med sommar och skog, barndom och glada bekymmersfria dagar.
Vi var även goda och mycket entusiastiska kojbyggare. Vi spikade oss igenom många timmar på en plats som fanns på min tomt. Den var helt enkelt idealisk för snickerier av allehanda slag. Byggnationerna hade sin plats mellan ett par sega tallstammar, som än i dag bär spår efter våra gemensamma mödor. Blev vi sugna på saft och bullar, kilade vi in i vårt kök och fick oss hembakat bröd, och hemgjord hallonsaft.
I minnena av våra barndomssomrar, innehåller även mycket sol och bad. När solen stod högt på den blå himlen, tog vi våra cyklar och åkte till byns badställe. Namnet Höträsket, lät inte alltför inbjudande, men det skänkte oss ändå den svalka som flitiga kojbyggare så väl behövde.
Efter sommar, examen och sol, kom så hösten, då vi brukade sitta inne och knåpa med lego-byggen m.m. Skolan innebar som vanligt läxböcker och tråkiga provräkningar. Tyckte jag i alla fall. Men alla årstider hade sin tjusning och vi gjorde som alltid det bästa utav dem.
Ett annat minne som dyker upp, inträffade en vintereftermiddag 1968. Jag kom hem efter att under dagen tappat min ena framtand på skolans hockeybana. Jag var öm, omtumlad och i det närmaste helt skräck- slagen efter att under lång tid behandlats av byns tandläkare. Och när jag rundade infarten därhemma med min cykel, ser jag ett par skidor elegant parkerade med sina tillhörande stavar bredvid. Det var Pers.
När jag kommer in i köket ser jag Per sitta i vår röda kökssoffa med full skidutrustning. Meningen var att vi två skulle bege oss ut på en skidfärd i Lindgrens-skogen. Kanhända ta oss hem till Anders, som bodde en bit bort. Men tandhistorien satte stopp för den tänkta utflykten. Per var så illa tvungen att bege sig hemåt utan mig i bakhasorna.
När jag sommaren 2014 återigen beger mig ut på de stigar vi trampade på som barn, så minns jag alla våra dråpligheter. Men vissa saker har förändrats. Vägen till Per är i dag alldeles igenvuxen. Stigen som
edde till Pers röda hus med de vita knutarna finns inte längre. Och vad värre är; Per är också borta. Men kvar finns alla de band som länkade oss samman. Ett hårt knutet band som aldrig tycks brista. Och tur är
ju det. Per var en viktig länk till min egen barndom och alla minnen som jag i dag bär på. Per, min barndomskompis: oj, så roligt vi hade!