Då vår Herre plockar blommor
vet vi, att det är höst,
och med sin pensel målar han
vart blad.
Men kärleksfullt han lämnar,
en blomma kvar som tröst,
en älsklig liten ört,
som gör mig glad.
Med bävan ser jag framåt
mot de dagar som är kvar.
Vad döljer sig i dimman,
som är så tät?
Dock - tacksamhet
jag känner,
för hopp och tro jag har,
men ont gör ljudet av ett barn,
som grät.