Säkerligen bjöd den inledande tiden på vedermödor och besvärligheter. Men värre skulle det med tiden bli för Pitebon, som lämnade fosterlandet och Norrbotten år 1921.
1930-talets hårda konjunkturer gjorde nämligen att Pitebon, hans hustru och två minderåriga barn utsattes för stora påfrestningar. Genom en bank förlorade han nämligen alla sina pengar och återvände då till Sverige i hopp om att här skulle försörjningsproblemet lösa sig.
Pitebons, född 1895, svåra situation uppmärksammades i pressen när myndigheterna meddelade att man inte ville ta emot sin förlorade son utan att den utblottade personen istället skulle skjutsas tillbaka till Amerika.
Han och familjen hade då kommit till Bergslagen. För att ge sig och familjen tak över huvudet, den bestod förutom av honom själv, hustru och två små barn födda 1930 och 1931, tog han en vaktmästarsyssla i en missionsförsamling. Det gav honom åtminstone fri bostad.
Accepterades inte
Men så uppmärksammades det sociala på situationen. Den tidens fattigvårdsstyrelse "nödgades" nämligen betala ut ett så kallat fattigvårdsunderstöd med 30 kronor. Då blev det annat ljud i skällan. De sociala myndigheterna ansåg att understödet skulle bli långvarigt och att det var små utsikter för familjens självförsörjning.Fattigvårdsstyrelsen accepterade inte att Pitebon i nöd sökt sig tillbaka till hemlandet och vände sig, enligt gällande lag, till regeringen med begäran att familjen skulle skickas tillbaka till Amerika. Det pekades härvid på att Pitebon och hans familj nyligen återvänt till Sverige och också var amerikansk medborgare. Fattigvårdsstyrelsen framhöll med stöd av gällande lag att regeringen skulle sända familjen tillbaka till Amerika.
"Han har inga som helst tillgångar utom sin fria bostad, men detta mättar icke fyra hungiga magar" konstaterades bland annat i tidningen.
Avgörandet hamnade hos regeringen. Dit hade ärendet förts från länsstyrelsen, som inte hade något yrkande. Hur det gick sedan framgår dock inte av föreliggande handlingar.