Från gravplatsen på Njuoljas sluttning ser man ut över vidderna mot öster, med Lapporten i fonden. Gravplatsen kämpade fadern, järnvägstjänstemannen Karl Tirén, till sig. Länsstyrelsen i Norrbotten motsatte sig nämligen Tiréns önskan.
Kungen, Gustav V, och samerna var av en helt annan uppfattning. Deras ord vägde tyngre och medförde att den unika familjegraven fick anläggas.
Gravsten av skiffer
Det berättas att Karl Tirén, drabbades av djup sorg när dottern dog. Att få begrava den lilla dottern i fjällvärden såg han som en väg mot försoning. Själv är Karl Tirén också begravd på platsen. Han fördes till den sista vilan, i kista från Stockholm, till fjällsluttningen hösten 1955.
Enligt uppgift skall ett stycke skiffer ha plockats från nationalparken, ett brott mot lagen "men i trohet mot fädernesarvet", enligt en anhörig. I stenen höggs sedan Karl Tiréns namnteckning och förgylldes med guld. Där skall sedan under en rad år de anhöriga ha hållit minnesgudstjänst på Karl Tiréns dödsdag.
Det berättas att till varje begravning på fjällsluttningen bars en orgel upp till gravplatsen. Där sedan "När vårens bäckar flöda" spelades. En hymn som Karl Tirén själv skrev musik och text till.
Under sin tid i Kiruna byggde Tirén år 1905 en stuga, i närheten av den plats där sedan gravplatsen anlades. Där familjen vistades för bland annat rekreation, sällskapsliv, och konstnärligt skapande. I graven på Nuoljas sluttning vilar förutom lilla Dagny och fadern Karl även Ellen (Eleonora) Hellström född 1875, hans första hustru, och andra hustrun Astrid, som avled 1957.
I bädd av evig is
Om begravningen i mars 1912 finns bland annat följande nedtecknat i tidningen Norrbottens-Posten : "Just då skuggorna började breda ut sig över jorden sänktes stoftet av 5-åriga Dagny Tirén ned i den grav som på sluttningen av det mäktiga Nuolja. Närvarande var förutom den avlidnes fader även docenten Wulff med flera".
Det refereras vidare: "Egendomligt nog anträffades å gravplatsen 1 1/2 meter under jordytan frusen is. I denna bädd av evig is vilar nu den lilla flickan".
En vandrares dödsfärd
Karl Tirén, med jämtländska rötter, var också konstnär, fiolbyggare och sameforskare. Tirén reste runt i norra Sverige och i Norge i början av 1900-talet för att dokumentera och samla in jojkar vilka gavs ut i ett verk i början av 1940-talet. Tirén blev för övrigt något av en pionjär genom att använda fonografen för sin dokumentation.
Karl Tiréns tjänstgjorde under åren i Norrbotten som stationsinspektor vid Statens Järnvägar i Kiruna och Boden.
Vårvintern 1912, bara en kort tid efter det att Dagny Tirén gravlagts, rapporterades i tidningen om en vandrares dödsfärd i Arjeplogsfjällen. 56-årige ogifte barberaren Johan August Lundahl, sist kyrkobokförd i Storkykoförsamlingen i Stockholm, hade då försökt ta sig från Norge in i Sverige via Arjeplogsfjällen.
Gick vilse
I efterföringshäftet, där personer utan känd adress bokförts hos myndigheterna, uppgavs Lundahl vara född i Storkyrkoförsamlingen i Stockholm och antecknad som avliden den 15 mars 1912. Den senare uppgiften stämmer inte med de uppgifter som Norrbottens Posten publicerade, som tyder på att han avlidit någon dag efter den 24 mars.
I mars 1912 befann han sig i Norge. Av någon anledning fick han för sig att, via fjällen, ta sig in mot Sverige. På väg mot Arjeplogshållet tycks Lundahl, utifrån olika rapporter, ha irrat fram och tillbaka mellan olika fjällgårdar, inte alls utrustad för fjällvistelse. Slutligen nådde han fram till Sädvajaure fjällstuga, dit han så småningom anlände torsdagen den 24 mars. Han lämnade sedan stugan och påträffades den 30 mars ihjälfrusen vid en buske intill Sädvajauresjön.
Vid en närmare undersökning av mannens tillhörigheter identifierades personen som Johan August Lundahl.
Det var också den här vårvintern som Oskar Dahlin från Akkavare, Arvidsjaur, fick lämna jordelivet i en ålder av 42 år. Dahlin, som var ogift, avled i lasarettet i Piteå.
Han hade enligt Norrbottens Posten gett sig ut på ripjakt och hade utrustat sig ett Husqvarna skolgevär, 6 millimeter.
Under jaktturen ställde han av någon anledning ifrån sig geväret i snön. När Dahlin under jaktturen åter skulle fatta grepp om geväret råkade ett skott gå av . Skottet gick in i kroppen strax nedanför naveln, snett uppåt.
Dahlin lyckades påkalla uppmärksamhet och fördes till sjukstugan i Arvidsjaur för att därifrån remitteras till lasarettet i Piteå. Det blev döden påföljande dag.
I en notis i samma tidning berättas slutligen om en rik hund i Österrike. En dam hade nämligen testamenterat hela sin förmögenhet, 200 000 kronor, till en knähund. Notisen avslutas med kommentaren: Släktingarna morra!