I fjol våras satte jag upp en småfågelholk och när jag var klar och på väg därifrån vände jag mig om för att se hur installationen såg ut på lite håll. Då satt där redan en talgoxe och tittade nyfiket in i holken. Typiskt för talgoxen. Nu blev det ingen häckning där eftersom getingar fattade tycke för bostaden och flyttade in.
Jag låter alltid det gamla bomaterialet vara kvar i holkarna på hösten. Finns det rötägg eller döda ungar kvar från sommarens häckning tar jag naturligtvis bort detta. På så vis har övernattande fåglar under kalla vinternätter någonting att ligga på. Sedan rensar jag alltid mina fågelholkar frampå vårvintern och tar bort allt gammalt eftersom alla häckande mesar bygger nytt bo under våren.
Holkar gjorda av naturstam blir vackra men är svåra att enkelt göra rensningsbara. Därför knackar jag oftast loss taket med hammare och rensar den vägen. En vår i mitten av april tittade jag till en sådan holk och när jag lyfte bort taket låg det en ruvande talgoxe där, väsande som en huggorm och den låg kvar trots min närhet. Ytterst förvånad, det var ju fortfarande nästan full vinter, bad jag om ursäkt och satte försiktigt tillbaka taket.
Hänger jag upp en talgboll är talgoxen där så fort jag vänder ryggen till. Ställer jag ut bakverk eller annat matnyttigt på farstubron för snabb avkylning måste jag täcka över, annars är talgoxen där och hackar. Den är ytterst nyfiken av sig och ska undersöka precis allting. Man vet inte, det kan finnas mat. Bäst att kolla.
Några år in på 1980-talet satte jag in 3-glasfönster i huset och drevade med Gullfiber runt fönsterkarmarna. Det tog någon dag innan jag skaffat, vitmålat och spikat dit det nya fönsterfodret men jag var tvungen att provisoriskt spika dit bräder. Varje morgon fladdrade isoleringen som gula girlanger kring fönstren. Talgoxen är hopplös i det fallet. Så fort den ser Gullfiber är den där och drar och sliter. Om det vore för att den använde materialet till bobyggnad skulle jag förstå dess beteende, bättre isolering kan inte finnas, men jag har aldrig hittat den beståndsdelen i holkarnas bobalar.
Sonen hade en gång i tiden en mountainbike med fläskigt vadderad sadel som vanligtvis parkerades i garaget. Lämnade man dörrarna öppna var talgoxarna där och hackade sönder sadeln, när de inte hade annat fuffens för sig. Efter en tid såg det gula stoppningsmaterialet av skumgummi ut som en schweizerost.
Detta är bara några få exempel på talgoxens tilltagsenhet. För övrigt är den vår största och vanligaste mes och efter många vintrars fågelräkningar den både vanligaste och talrikaste fågeln vi har vid våra vintermatningar. Omtyckt och välkänd till utseendet och med en minst sagt rik repertoar av läten. Omkring 300 olika läten och sångtyper lär ska ha upptecknats.
Här citerar jag Gunnar Bruzewitz ur hans bok Fåglalåt där han bland annat skriver:
”Han har ett pip för varje stund på dagen, för varje väder, årstid, stämning och grad av välbefinnande. Kort sagt, talgoxen är en underhållande och uppiggande fågel som vi skall vara tacksamma för under den dystra årstiden då så många andra stämmor tystnat ute i skogarna.”
Talgoxen har två kullar varje sommar, dock sällan båda i samma fågelholk. I boken Fåglar i Sverige skriver Erik Rosenberg:
”Ungarna uppföds främst med små larver, med förkärlek mätarelarver, vilka talgoxen kan reducera med 80-90 procent på ett hemsökt fruktträd och därmed rädda dess bladverk.”
Därför kan det löna sig med holkar och häckande talgoxar på tomt och i trädgård. Ogräs får vi allt rensa bort själva, men giftfri bekämpning av ohyra bistår talgoxen med.