Pianostycket tonar sakta ut och in kommer Mona Holmgren med dröjande steg, tänder ett ljus och sätter sig i fåtöljen och börjar läsa ur sin dagbok. Mona skriver om sin sjukdomsperiod, sin ensamhet och saknad av sin man och nära och kära, trots att de alla finns där för henne. Hoppet och framtiden finns.
Karin Lagerlöf läser sin dikt knuten till Monas text: Några rader ur dikten: “Innan jag visste fanns ett sedan, nu leker livet och jag tafatt, jag gläds varje sekund livet inte tröttnar”
Edit Piafs Je ne regrette rien strömmar ur högtalaren och in dansar Berit Ölund med boa runt halsen och på röda högklackade skor. Hon har älskat att dansa! Och sjunga!
Berits monolog handlar om hennes livs resa fram till idag. Hon har levt ett spännande liv med fem barn och tre äktenskap. Jobbat utomlands och i Stockholm för att sedan återvända hem till Piteå. Livet har inte alltid varit en dans på rosor, men nästan alltid. Kärleken är en stor del av livet och hon får oss i publiken att sjunga allsång i “Love me tender”.
Karin återkommer med att läsa en dikt knuten till Berits monolog. Några rader ur dikten: “Hett åtrår vi hetsigt rusar vi lidelsen blommar i våra kroppar rusigt utforskar vi levande ger vi stormen går till rofylld vila”
Triss i Damer avslutar: “Nej, åter nej. Nej, vi ångrar ingenting”, till publikens applåder och förtjusning. Litterära Salongen tackar ödmjukast för en intressant och trevlig föreställning. Vi önskar lycka till med framtida projekt och föreställningar.
Medverkande: Mona Holmgren, Karin Lagerlöf, Berit Ölund och Eva-Britt Tjärnqvist (regi).