Tre tonåringars liv skördades vid drunkningsolycka i Rövarviken

Den tragiska olyckan, som väckte stor uppmärksamhet i Pitebygden, inträffade i oktober 1903.
Ingen hade observerat när de tre ynglingarna 15-årige Artur Backman, 14-årige Ragnar Winberg och 15-årige Ragnar Bucht gick genom isen, efter att de gett sig ut på en skridskotur.
Backman och Winberg gick i femte klassen och Bucht i fjärde klass och var alla, vad som uppgavs i tidningen, välartade och förhoppningsfulla ynglingar.
De personer som ingick i spaningsuppbådet kunde snabbt konstatera, när de dragit upp pojkarna på isen, att det inte gick att rädda deras liv.
Varnades för svag is
Ångslupsföraren Lars Anton Backman och hans hustru Viktoria förlorade sin ende son. I familjen fanns en dotter kvar.
Tapetseraren Gustaf Winberg och hans hustru Anna förlorade även de sin ende son. De hade fyra flickor. Winberg var också en tid möbelhandlare i Piteå.
Ragnar Bucht efterlämnade modern Anna och fyra syskon. Fadern kronolänsmannen Frans Wilhelm Bucht avled tre år tidigare.
Pojkarna var samtliga elever vid Piteå allmänna läroverk. Tillsammans med kamrater hade de, den ödesdigra oktoberdagen, gett sig ut på den nyligen isbelagda Norra fjärden för att åkas skridsko. Medan övriga ungdomar föredrog att svänga omkring på isen i närheten av strandkanten beslutade sig Backman, Winberg och Bucht för att åka litet längre ut på blankisen.
Kamrater i deras närhet varnade för att isen kunde vara förrädisk. De såg också hur de tre pojkarna försvann ut på fjärden, förbi Grytan och mot Fårön. Där svängde de in i Rövarviken.
Det var en utflykt som kom att kosta dem livet.
Gav sig ut med iseka
Kamraterna som höll till vid strandkanten avslutade sin åkning, snörade av sig sina skridskor och begav sig hemåt utan att kunnat observera sina tre kamrater. Det började mörkna och lida mot kväll.
När de tre ynglingarna inte dök upp hemmavid började föräldrarna ana oråd och gav sig ner till stadsfjärden för att spana efter dem. Men då hade mörkret lagt sig. Med förhoppningen att de skulle återvända senare, eller att de hade sökt sig en nattplats under sin skridskotur, beslutades att sökande efter dem skulle uppskjutas till morgonen därpå. Det blev en natt fylld av oro och sömnlöshet för föräldrar och syskon innan de, med hjälp av inkallade personer, kunde återuppta spaningarna.
Så fort det ljusnade transporterades en iseka ned till fjärden. Några fiskare, tillsammans med en av fäderna, tapetserare Winberg, gav sig därefter iväg med isekan i riktning mot Fårön, där ynglingarna setts försvinna. Dock anade man att det värsta skulle möta dem, att hitta pojkarna drunknade.
Hittades i vak
Farhågorna besannades ganska snart I Rövarviken observerades en nyss igenfrusen vindvak. Där, på 1,8 meters djup observerades de tre pojkarnas kroppar.
De tre pojkarna plockades upp. Försök gjordes att , trots att många timmar förflutit, få dem att andas igen men resultatlöst. Pojkarna lades i isekan och fördes därefter in mot Piteå, där folk samlats.
Det inträffade väckte stor sorg och förstämning i Piteå. Samtidigt som det i tidningen påpekades det allvarliga att ge sig ut på nyfrusen is.
En vecka senare, en söndag, fördes de jordiska kvarlevorna av de drunknade ungdomarna till gravens vila.
Det var en begravning som samlade mer än fullt hus i Piteå kyrka. Det blev så trångt att de närmast anhöriga, vid ankomsten till kyrkan, hade svårt att finna sittplatser.
Kistorna fördes i procession till kyrkan och bars in av de dödas kamrater under det att församlingen sjöng den gamla psalmen som började med orden" Stanna ungdom och hör till; Säg o säg varthän du ärnar. Du skall gå dit du ej vill. Du mot döden fåfängt spjärnar ..."
Döm inte för hårt
Kyrkoherde Gustaf Hörnström, Piteå stadsförsamlings förste kyrkoherde och verksam i Piteå 1901-1907, i praktiken sin svärfar, komminister Grapes efterträdare, förrättade jordfästningen.
- En upprörande och djupt beklaglig olyckshändelse har drabbats oss. Tre unga liv har hastigt skördats av döden, tre hem berövats ett av de käraste de ägde, ur kamratkretsen har tre länkar blivit bortryckta och lärarna mistat tre av sina lärjungar. För fjorton dagar sedan var dessa ynglingar senast i detta rum, nu finns de även här men på bår, inledde Gustaf Hörnström och fortsatte:
- Visst var de förolyckade själva oerfarna till sin ofärd, men vi får inte döma dem för hårt. Vi måste ta i beaktande de ungas tanklöshet och särskilt den manliga ungdomens äventyrslusta. Vilken är för övrigt utan fel?
Begravningsakten avslutades med psalmen "Varför sörja, varför klaga. Se mot höjden och hav tröst ..."
I den långa procession som sedan gick från kyrkan, efter Nygatan, till kyrkogården deltog släkt och vänner, lärarkåren, elever och ungdomslogen Polstjärnans medlemmar.