Pappa August var en av andelsägarna i Överstikvarnen i Roknäs. Den här majdagen fick 9-årige sonen, liksom sannolikt flera gånger tidigare följa med till kvarnen. Under vistelsen där råkade David Johansson snubbla till så olyckligt att han föll och hamnade i kvarnrännan, där vattnet från Rokån strömmade fram. David Johansson följde snabbt med i det strömmande vattnet. Kvarnen var i full gång. Kvarnhjulet snurrade snabbt och 9-årige David drogs med under kvarnhjulet, där han krossades.
Ögonblicklig död
Den förtvivlade fadern, och andra som var närvarande, försökte snabbt få stopp på kvarnhjulet men utan större framgång. Man fick dock fatt på pojken, som drogs upp. De församlade vid kvarnen kunde säkerligen ganska snabbt konstatera att livsandarna hade lämnat den lille, efter att han hade slungats mot kvarnhjulet.
En läkare kallades till platsen och bekräftade, i likhet med de som plockat upp pojken ur det våta elementet, dödsfallet. Men med den tidens kommunikationer tog det tid för läkaren att komma. Den närmaste var i Öjebyn. I läkarens utlåtande konstaterades kort och konsist att döden inträffat ögonblickligen.
Mycket talar för att läkaren var Leonard Sahlin, som var verksam som provinsialläkare i Öjebyn 1910-1928.
9-årige David Johansson fördes till den sista vilan i Öjebyn den 2 juni 1912.
August Johansson och hans hustru Ellen, född Sundberg och som ingick äktenskap år 1901, fick därefter barnen Elma, född 1903, gift Sandström och död 1977 i Öjebyn, Gerda Helena, född 1905 och död 1921, Irma Augusta, född 1906 och död 1908, Emil Robert, född 1907 och död 1909, Albert Herman, född 1909 och död 1975 i Roknäs, Rut Edit, född 1914 och död 1914, Anna Augusta, född 1915, gift Karlsson och död 1983 i Roknäs, samt Johan David, född 1918 och död i Luleå 2001. Den sistfödde fick i dopet samma namn som den förstfödde vilken sex år tidigare omkommit i kvarnolyckan.
August Johansson gick ur tiden 1941 och makan Ellen slutade sina dagar 1926. Det uppges att August Johansson yttrade följande sista ord på dödsbädden:
- Fullkomnat ropte han till slut, då strök han hela skulden ut, den detta tror är salig.
Dammen gav vika
Kvarnen var en byggnad i två våningar. På bottenplanet vilade två par stenarna i sina höljen av trä.
Dagen i kvarnen började ofta mycket tidigt och varade, när det var som mest att göra, till sent på kvällen. Säckarna med spannmål hissades till övre plan, där de möjligen vägdes och sedan tömdes i någon av trattarna för att förvandlas till mjöl av kvarnstenarna och fyllas i säckar på nytt.
Som det oftast var med kvarnarna var det vissa dagar glest mellan besöken medan det andra dagar blev köbildning. Färdigmalet mjöl från tidigare besök stod som regel och väntade, så man lossade bara sin spannmål, lastade mjölet och for hem.
Rokåns vatten räckte för malning nästan året runt. Om somrarna dämdes det upp framför kvarnen, för att samla vatten till några timmars malning. Fördämningen blev med åren i allt sämre skick. Kvarnägarna visade tydligen heller inte någon överdriven vilja att bekosta någon större upprustning. Dammen gav till slut vika, vid islossningen 1926. Det blev sedan döden för kvarnen. Andelsägarna i kvarnen meddelade på våren 1927 att de inte var intresserade av en återuppbyggnad.
Tanken fanns att försöka elektrifiera kvarnen. Det stannade bara vid en tanke. Istället revs byggnaden. Kvarnstenarna såldes vidare till andra.
Ytterligare en dödsolycka uppges ha inträffat vid kvarnen, när en av kvarnskötarna ramlade i kvarnrännan och sedan drunknade.
Fastnade med kläderna
Det hände till och från olyckor i samband med att kvarnarna var igång, men oftast inskränkte det sig till smärre skador. Konstateras kan, om man bläddrar i de gamla tidningsläggen, det inträffade en annan dödsolycka 64 år tidigare. Den dödsolyckan ägde rum i slutet av juni 1848 i Norrfjärden. Då Anna Chatrina Utterström avled dagen efter sin 29-årsdag.
Hon var sysselsatt med malning av säd i Porsnäs, då hon med kläderna fastnade i kvarnhjulsaxeln. Så olyckligt, och utan möjlighet att komma loss, drogs med och krossades till döds.
Hon var dotter till häradsdomare Carl Utterström, som avled 1843.
Vattenkvarnar har funnits i Sverige åtminstone sedan 1200-talet. I Pitebygden fanns under 1800-talet och en bit in på 1900-talet flera kvarnar, de flesta ägda av självägande bönder. De äldsta tidningarna berättar att år 1850 utarrenderas Degerfors tullmjölkvarn invid Storträsket, Pitholm. 1854 nämns Ytterstfors kvarn i Lillpite. Mjölnaren Jonas Frimodig finns då omnämnd. En äldsta av kvarnarna i Harrbäcken, Norrfjärden, brann ner i juli 1857.
1858 berättas att syn skall hållas för anläggande av ångkvarn vid Prins Carls varv i Storfors. 1859 omnämns en frivillig auktion hos N-P Öhman i Öjebyns ,där det såldes en kvarnlott om två stenar i Svensbyån.
1889 noteras i tidningen att det i Pitebygden finns en ångkvarn och 1898 fanns en ångkvarn och fyra vattenkvarnar. 1901 fanns ångkvarnen i funktion och fem vattenkvarnar.