- Hur nyttigt och gott kunde det inte vara om köpare och säljare kunde träffas på bestämda dagar och på bestämt ställe. Man visste då var man skulle gå för att möjligen få sina behov fyllda.
Det var landskamrer Fredrik Halleen som, när länsstyrelsen låg i Piteå, ville erbjuda Piteborna en möjlighet att köpa en mångfald av varor i en stimulerande stadsmiljö. Han var nämligen den som väckte frågan om införande av så kallade torgdagar. Där de styrande i staden hakade på och beslutade att torghandel kunde äga rum på torget och två andra platser i centrum, varav den ena på Norrmalm. Där alla som hade något att sälja erbjöds möjlighet vara med.
Torgmarknad
Den som har något att sälja får gå från gård till gård för att finna köpare. Han kan på detta sätt få löpa staden igenom innan han blir av med sin vara. Den som inte haft kännedom om att varan varit till salu blir utan, konstaterade tidningen Norrbottens Posten och anförde vidare:
- Vi tror att allmogen oftare skall komma in till staden med sina lantmannaprodukter om de visste att de ej behövde befara att fördriva halva dagen med att springa kring staden och utbjuda sin vara.
Det framhölls att Umeå hade salutorg men att Piteå, i likhet med Luleå och Skellefteå, inte hade torgdagar.
Kommerskollegium rapporterade att Piteå 1859 var den 35:e i ordningen av rikets 85 städer avseende den av handlandena erlagda bevillningen. I Piteå betalade 19 handlare 545 riksdaler riksmynt i bevillning. I Luleå var det 29 handlande män och sex handlande kvinnor som betalade 436 riksdaler riksmynt tillsammans.
Drömmen där grönsaksodlare, fiskare, bagare, mejerister, djuruppfödare, charkuterister och andra små och medelstora mathantverkare skulle sluta sig samman för på torget i Piteå att bjuda ut råvaror ur det norrbottniska skafferiet har aldrig fått det genomslag som landskamrer Halleen önskade för mer än 160 år.
1863 hade Piteå handelsförening sammanträde för att försöka få stadens marknader avlysta. En marknad hölls sista dagarna i augusti det året, för första gången i mannaminne rapporteras det. Den decembermarknad som hölls det året lockade 30 stånd, men lite folk.
I mars 1864 rapporteras att det hållits en marknad, som samlat mycket folk. Skelleftehandlare hade då sökt sig till Piteå där de sålde kaffe billigt. Sedan tycks det inte ha hållits några fler marknader och torgdagar i Piteå det året.
1878 presenterades ett förslag att torgdagar skulle vara måndagar, onsdagar och lördagar. Hö, halm, takstickor, ved, timmer och liknande skulle säljas på Norrmalmstorg och matvaror på Rådhustorget. Fisk skulle säljas vid Norrmalmsbryggan, i båthamnen och vid Aronsudden från båt.
Av en tidningskommentar framgår att det inte pågick någon torghandel.
De försök som gjorts under senare år att få fart på torghandeln i Piteå har heller inte varit speciellt framgångsrika. Lokala producenter och de lokala entreprenörerna dyker i dag bara sporadiskt upp på torget. Landskamrer Halleens idé om en återkommande torghandel har inte lyckats slå rot.
Liten kommers
1888 beslutade Piteå landskommun att fem torgdagar skulle hållas i Öjebyn. Skärtorsdag den 29 mars var en sådan dag. Den första för övrigt, men med liten kommers av lantmannaprodukter. Av tidningsartiklar framgår att på den första torgdagen fanns 10 byttor smör varav nio från fattiga lappmarkshemman. Från samma håll 15 lispund kött, två slaktade kalvar. Ost saknades. Några stycken vadmal och halvylle fanns liksom en tunna havre, sälspäck och något fisk, en skrinda halm, en skrinda hö, en kohud och några kalvskin, 6-8 renhudar och några renbellingar.
- Svarigt i en socken med 15 000 människor, var tidningen Norrbottens Postens kommentar.
Det var också på 1850-talet då som spåntak presenterades som en nyhet i Piteå.
- Måtte därför den tid snart vara inne då våra fula men icke desto mindre dyra och skogsförstörande nävertak med takved måste lämna rum för de på många andra ställen av riket vanliga spåntaken, anfördes i tidningen.
Det efterlystes också en andlig fettisdag. Vissa av stadens invånare förfasades över att kyrkogången i fastetider försämrats, att det dansades och spelades kort, att det hölls Bacchusliknande bröllop och gravöl samt andra "dylika hednaväsen".
Gyttjebad
Oro uttrycktes över att tidstecknen förändrats så att kristliga själar satte andra värden framför den andliga njutningen.
För att hålla sig utvärtes rena kunde Piteborna nyttja sig av det finska badhuset på Strömsborg som enligt en annons 1895 " hålles öppet för allmänheten från kl. 4 em. tisdag och onsdag för fruntimren, torsdag för herrar, fredagar och lördagar öppet för billigare avgift".
Gyttjebadhuset uppges vara livligt frekventerat. Två baderskor hade full sysselsättning från klockan 10 på förmiddagen till ungefär samma tid på kvällen. Det berättas i en notis att bland de badande märktes även personer från Haparanda, Luleå och Skellefteå, utöver personer från staden och dess omnejd.
Priset per gyttjebad var 1:75. Tempererad dusch, utan betjäning kostade 35 öre enligt en prislista utfärdad av Piteå badhus aktiebolag.