Den finns där, som ett osynligt
väsen
Tiden finner ingen ro, stannar
aldrig upp, ser aldrig bakåt,
även om vi ibland önskar att det
kunde vara så
Allt från den första sekunden,
via barndomens - och ungdo
mens grönskande vår, via me
delålder, till det oundvikliga som
väntar finns den där
Tidens tand är obeveklig, alla
drabbas, rik som fattig, ung
som gammal
Tiden gör nämligen ingen
skillnad gällande ras eller
religion
Ibland höjer vi den till skyarna
för att i nästa stund förbanna
den Vad är då tidens allra störs
ta hemlighet?
Ingen som vet
Men kanske är det så, att hem
ligheten ligger i att helt enkelt
göra den till sin vän och
förtrogne?