Thorbjörn Danielsson

Det man kanske främst förknippar med min svåger Thorbjörn är energi och vilja. Det märktes på fotbollsplanen, jag ser framför mig Thorbjörns hals och huvud, högre än andras, när han kraftfullt sätter pannan till och nickar bollen. Ibland för att freda det egna målet eller att på hörnor försöka förpassa bollen i motståndarmålet. "Man nögäs trökk sä fram" uppmanade han. Thorbjörn frispelade mig precisa löpbollar på vänsterbackens insida, så att jag som högerytter hade raka spåret mot målet.
Det jag kallar "Tväråhusperioden" var en lycklig tid, som det vilar ett nostalgiskt skimmer över. Vi levde i storfamilj, tre familjer med åtta barn, i var sin "lägenhet". Med livfulla barn blev måltiderna turbulenta. Svärmor, mamma Sigrid, var med oss några gånger och satt i storköket med krycka mot stolsryggen och betraktade medlidsamt röran vid matbordet.
I juni stod den där, den lövade midsommarstången, på den stora gårdsplanen och sista paret ut och spring var en årligen återkommande lek.
I Granbergstjärns härligt klara vatten badade vi. Bilarna hann knappt stanna innan dörrarna tryckets upp och barnen rusade nedför backen och kastade sig i vattnet. Thorbjörn, som var på lekhumör, bar den sprattlande påklädda Barbro rakt ut i skogstjärnen.
Thorbjörns verksamhetslust, kreativitet, var stor. Han förverkligade många av sina drömmar. Den mest anmärkningsvärda var nog den tid och kraft han lade ner vid Tväråsågen för att allt skulle fungera. Sågplatsen städades och de otaliga byggnaderna rödmålades. Allt det vid sidan av sitt ordinarie arbete.
Att stamkvista på skiftet var en av Thorbjörns favoritsysselsättningar. Belåten kunde han, efter några år, konstatera att tallungskogen fått en parkliknande karaktär.
På äldre dar blev intresset för sång och musik stor. Det fick han utlopp för i Hortlaxkören. Det gick inte att ta miste på att han trivdes. En av höjdpunkterna var körens uppskattade julkonserter i Hortlax med fullsatt kyrka. Thorbjörns allvarliga yttre dolde ett starkt känslomässigt engagemang.
I vardagsarbetet nere vid Degerberget fanns Thorbjörn att rådfråga och behövdes det fanns det verktyg att låna i hans garage.Vi är många som fått del av Thorbjörns kunnande och generositet.
Det blev så förunderligt vid fjärden. En vän, en bror tystnade. Alla våra förtroliga samtal om livets väsentligheter, musikstunderna, minnena känns nära och levande.