Sitter och smaskar på skära skumma grisar med sockrigt rött tryne. Försvinnande goda! Köpte för att ha till barnbarnen. Självklart ett rejält självbedrägeri. Nåväl, påsen snart slut och jag tittar nedåt och ser en svällande god mage. Hatar mig själv!
En riktig gottegris är jag. Minns hur jag tjuvade sockerbitar ur sockerskålen på köksbordet hos mor. Lördagsgodis var inte uppfunnet på den tiden, men vid festliga tillfällen och om det kom en ogift morbror på besök, kunde man få en tablettask. Eller en klubba. Gammelmorfar kom på cykel med bröstkarameller. Buller-Kalle hade bara klockor med sig, men både han och hans surögda hund ville ha ur sockerskålen.
Veckopengen under realskoletiden räckte bara till bussbiljetter, nylonstrumpor och måhända en biobiljett i månaden. Om pojkvännen bjöd på bio och fick hålla handen i mörkret, räckte tiokronorssedeln till en delad Coca Cola med väninnorna istället. Där höll vi utkik efter nya pojkvänner. Eller så rusade vi under lunchrasten ned på Konfekten och köpte en mumsmums.
Under seminarietiden, lärarhögskolan, ödslades det inte med lånade pengar, men varje lördag gick vi inte förbi kiosken, utan köpte var sin liten godisbit. Den sorten finns inte längre, men smakade himmelskt. Jo, vi gick i skola på lördagarna på ”stenåldern”. Sen fick jag ju egna barn och då var lördagsgodis ”comilfå”, comme-il-fault. Mor fick smaka. Som pensionär köper jag egen påse. Allt detta har haft och har till följd att tandläkarbesök är av nöden varje år. Det kostar pengar, mycket pengar. Och amalgamlagningarna har varit många och stora tills de byttes ut mot plast eller porslin. Nu ryker snart sista visdomstanden. Det bjuder mig emot. Att dra ut tänder är värre än att föda barn. Fråga mig, jag vet!
Dessutom blev jag av tandläkaren mer eller mindre beordrad att köpa elektrisk tandborste! ”Du borstar tänderna för ofta, för hårt och för länge”, sa han. ”Och använder tandstickor, tandtråd och småborstar mellan tänderna?” Självklart! Så nu ”ferrar” det och ilar och tandkrämen rinner och två minuter är en lång tid. Sen är jag yr i huvudet och vimmelkantig av elektricitet halva dagen. Men tandhalsarna som borstats fram i sjuttio år är det inte mycket att göra åt. Så jag fortsätter att leva och le mot alla och envar.
”Undrar om det finns en gris kvar i påsen.”