Rummen är så tomma, någonting är borta.
Ute faller regnet, och dagarna blir korta.
Måste tända lampor att lysa upp mitt liv,
städar, dammar, torkar, ett sorgset tidsfördriv.
Luften saknar syre, då tre har blivit två,
och hallens golv är prydligt där skorna brukar stå.
Inga jackor hänger på tork i bastun vår,
och inga dofter tränger upp från duschen, där du står.
Hunden går och letar. Var är hennes jaktkamrat?
Ingen vill ha kaffe, i kylen massa mat.
Vardagen kommer åter. Visst får jag mycket gjort,
men tyst det är i huset och höstens mörker stort.
Du är så sällan hemma, och samtal sällan hinns.
Men frid det blir i själen, då du och pappa minns...
Ni intressena delar, för det viktiga är jakt.
Men jag är glad i hjärtat, fast nog blir lite sagt.
Om lyckan att ha dig hemma små korta ögonblick
Jag tacksam för stunderna jag ändå med dig fick.
Ditt hår har börjat gråna men kroppens spänst är kvar.
I mina ögon är du Te, som nyss så liten var.
Jag ingenting kan ge dig som skydd kring livet ditt,
men be till Gud i himmelen, det kan jag göra fritt!