Svenska kvinnoöden i Amerika

För kvinnor var gångna tiders Sverige inget lyckoland. Ett konstaterade som professor Ulf Beijbom gör i en nyligen utkommen bok med titeln Utvandrarkvinnor - Svenska kvinnoöden i Amerika. Konstateras kan, utifrån många kvarlämnade dokument och minnen, att många kvinnor av den anledningen sökte lyckan i "Löftets land", men där knappast heller mötte bländande soluppgångar.

Piteå2006-10-31 00:00
I sin innehållsrika bok berättar Ulf Beijbom om pigorna, industriarbeterskorna och de arbetslösa hemmadöttrarna. Många av dem hade rest över till Amerika på biljetter som förskotterats av redan utvandrade systrar och väninnor. Alla hade de också stora förväntningar om jobb. Många var det som kunde starta en klättring uppåt i Löftets land. Men det fanns också åtskilliga fall med kvinnor som lyckades sämre och även tvingades återvända.

Från Vilhelmina

Ulf Beijbom presenterar gripande livsöden som han lyfter fram med hjälp av Amerikabrev, intervjuer och biografier, där den vanliga utvandrerskan står i centrum. Men kvinnoöden från den nordliga delarna av Sverige är dock till numerären blygsamma i antal. Men det fanns trots allt flera från Norr- och Västerbotten som fick skakas om av rejäl sjögång över Atlanten och om vars livsöden det också borde berättas. Kanske även de skulle förtjäna en bok?

Ett av kvinnoödena i Beijboms bok från den nordliga landsänden är Jenny Selin från Vilhelmina som 1903 lämnade Västerbotten för Amerika, slog sig ner i Alberta, inregistrerade ett homestead i en trakt som kallades Lundemo, efter en av nybyggarna från hemlänet och där de även byggde Wilhelmina kyrka.

Fascinerande liv

Svårigheter är till för att besegras resonerade kvinnorna från Piteåbygden som tog sig från hembyn till utvandringsmålet. Där den tidens bekvämligheter inskränkte sig till vedspis och tunga fotogenlampor. Där varmvatten var en dröm. Vilka var de dessa immigrantkvinnor från Piteå som bland annat slog sig ner i McKinley, Wisconsin. Trodde de verkligen att deras nya land var uppodlat och välkomnande? En del kom ensamma, andra med familjer, efter en lång och svår resa. Där drömmen snart bleknade bort, när de ställdes mot stora träd på mark som skulle uppodlas och skördas samt bebyggas.

Deras liv fascinerar oss. Låt oss gå tillbaka till 1883, då tre immigranter som lämnat Piteå gick från Cumberland i Wisconsin till McKinley för att märka ut möjligt hemställe, sedan tillbaka till Cumberland och sedan vandra flera mil till Osceola för att "claima sina homesteads". En mister Kinney var deras kompass, och guidade Samuel Grenquist från Blåsmark, P.G. Björklund och Maria Heselius

Rejält kärnvirke

Att mycket gamla människor gav sig iväg över Atlanten var något av en sensation i en tid då amerikaresan var ett livsomvävlande företag och som krävde maximal energi. Maria Heselius var en sådan, som där banade väg för sin svärson John Nyström och sin dotter Maria, som kom över 1898. En dam av rejält kärnvirke. Dottern dog mycket ung, efter en blindtarmsinflammation, och Maria Heselius tog då hand om barnen, sju till antalet, och uppfostrade dem. I McKinley förlorade hon sin identitet som Maria Nyström och blev som moder och grand-ma allmänt kallad" Grandma Nystrom"

Eva Eriksson-Bentzlin (1856-1921) är också en av de kvinnor som har en undanskymd plats i historien och som anlände till Amerika 1904 med make och barn. Hon var dotter till Otto Eriksson, född 1824 och hans hustru Brita Elisabet Persdotter, född 1825, i Hortlax. Hon hör till den dryga halvmiljonen som drog till Amerika och där hennes talanger och ambitioner borde få större svängrum i den skrivna historien.



Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om