Min vän och barndomskamrat Sven-Erik Wiklund, Holmsund, har gått ur tiden.
Vi växte upp som närmaste grannar i Lillpite och umgicks dagligen. Följdes alltid till skolan under alla år. Det kändes nästan som om vi var bröder. Sven-Erik var tryggheten själv. Klippan som man kunde lita på.
Vänskapen har varit livslång och tillsammans med våra familjer har vi många trevliga minnen.
Jag erinrar mig sommaren 1996. Sven-Erik ringde mig kort efter sin hjärtoperation och föreslog att vi skulle gå Kungsleden tillsammans med hans son Per.
Frågande undrade jag: men vad säger läkaren?
Han svarade: ja, han rekommenderar det inte, men jag vill testa om jag orkar.
Sagt och gjort. Vi åkte tåg upp till Abisko och vandringen ner till Nikkaluokta i storslagen fjällnatur blev en fin upplevelse.
Vi hann även med en klassträff sommaren 1997, då vi besökte vår gamla nu nedlagda skola och andra minnesmärken i Lillpite.
Tyvärr börjande hans hälsa svikta. De sista åren försämrades hans goda intellekt. Tröttheten tog över mer och mer tills sjukdomen ändade hans liv.
Minnet lever i tacksamhet